Sida 192
»Alltihopa»
Men vår kamrer var långt ifrån lika belåten med sin resa. Anländ middagstiden till Stockholm, håller han med sin häst utanför sin gamle kamrats hus, stiger ur släden och in genom porten, men blir icke litet förbluffad, när han får höra, att värden i huset aftonen förut plötsligen aflidit. Svärjande i sitt sinne öfver en vän som bjuder folk till sig och lägger sig att dö, innan gästen kommer, stiger kamrern i sin släde igen och beger sig genast på hemvägen.
»Har han lefvat så länge, hade han alltför väl kunnat lefva åtta dagar till,» mumlade den stackars kamrern, dragande den ena sucken efter den andra vid tanken på de onödiga utgifterna för resan och funderande efter om han icke borde till sin väns sterbhus inlemna ordentligen specificerad räkning på den.
Sent på aftonen återkommen till sin gård, höll han utanför ladugårdsbyggnaden, ty han trodde sig upptäcka en blodmassa i snön. Då han omöjligen kunde föreställa sig, att man slagtat under hans frånvaro, något som knappast inträffat, när han sjelf var hemma, tog han det för näsblod.
»Faslig näsa att blöda,» mumlade han, undrande hvems näsa det kunde vara, som hade råd att bestå så mycket, och närmade sig hufvudbyggnaden. Men han hade icke tagit många steg, förrän han med ett rop af förskräckelse stannade. En riktig flod af ljus strömmade ur hvarje fönster.
»Spökar det eller är elden lös i huset!» skrek han till och påskyndade sina steg. Uppnående dörren till salen, tyckte han sig höra röster inifrån och lade örat till för att lyssna. Han hörde en främmande karlröst proponera en skål för värdinnan och önska henne lycka till det äktenskap hon ärnade ingå med vicevärden, den manhaftige fanjunkaren Holm.
Kamrern stötte upp dörren och rusade in i matsalen. Hans utseende var förfärligt, hans blodsprängda ögon flyttade sig från den ena gästen till den andra. Hade de ätit upp hans dilamm, så såg han ut, som ville han i sin ordning sluka dem allesammans. Slutligen stannade hans blickar vid den icke mindre bestörta hushållerskan. Man såg kamrern flere gånger öppna mun för att tala, men han tycktes icke kunna få fram några ord. Ändtligen fick han fram följande:
»Menniska! Afgrundsande! Ni ruinerar mig, ni förstör alltihopa... Alltihopa!»
Källa: Project Runeberg ·