Sida 44
6. Ett barns leende
Följande dagen satt Jäger i en kammare i ett hus vid en aflägsen gata å Södermalm. Omkring honom på golfvet sprang en tvåårig gosse, vacker som en kerub, liflig som en springkälla. 
Jäger lockade gossen till sig och satte honom på sitt knä.
»Se på mig, Adolf lilla!» bad han gossen.
Gossen spände upp sina stora ögon och ryckte på samma gång Jäger i håret, hårdhändt nog för att vara så liten.
»Pannan och näsan,» sade Jäger för sig sjelf, »hvad de likna honom, skolkamraten, ungdomsvännen — den lättsinnige — och den olycklige! — — Munnen och hakan, de tillhöra henne — engeln deruppe! — Men hvarifrån har jag dina ögon — dessa talande, djerfva ögon? — Ha! det är hans, jernbärarens! — jag känner nog igen dem! — — Så omfamnar jag då dig, mitt barn, mina trenne dyrbaraste minnen! — Vi skola aldrig skiljas från hvarann!»
Barnet smålog emot honom.
Jäger kände sitt bröst fyllas af outsägligt ljufva känslor.
Det kunde ej vara annorlunda, ty englars leende sammansmälte i barnets.
*
Källa: Project Runeberg ·