Sida 43
6. Ett barns leende
»Jag har förstått dig, Anna; men din bekännelse har för mig endast uppdagat en ny dygd, och inbillar du dig att upptäckten deraf kan försvaga min känsla för dig? — du vill släcka elden, men, vid Gud, det är ej med olja man släcker den!»
»Men, Edvard!» utropade Anna, samlande sina sista krafter. »Edvard, du vet kanske inte hur svag, hur lättsinnig jag är — — jag känner mig nu ha styrka att omtala allt för dig — — du känner hvad som har skett — men du känner inte hur det skedde — — några dagar efter den olycksaliga natten, då du och din vän följde hem med min far, kom din vän ensam till mig — — pappa var borta — — med tårar i ögonen ömkade han mig för den stränghet, hvarmed pappa behandlade mig — för det hat han hyste mot hvar och en, som hade den olyckan att vara född i bättre vilkor än han sjelf — — Edvard! Jag trodde dessa tårar, som jag såg för första gången, och glömde min fars, som så ofta runnit af kärleksfull omtanka för mig — — en sådan qvinna skulle du vilja ha till din maka!»
Anna sprang upp från sätet, vridande sina händer. Hennes yfviga lockar raknade och föllo stripiga ned öfver skuldrorna vid ångestsvetten, som lackade på hennes panna. På hvardera kinden brann en röd fläck, medan den öfriga delen af ansigtet var kritfärgad.
»Men hämnden kom!» fortfor Anna; »straffet kom! — mord! — sjelfmord! — en moder, som måste lefva skild från sitt barn! — — slutligen en qvinna, som inte en gång vågar bli lycklig vid en hederlig mans hjerta! — Det är för mycket! — — för mycket! — Oh! —»
Det var också för mycket för den beklagansvärda. Kindernas röda fläckar försvunno. En blodström färgade de bleka läpparna. Den höga, smärta gestalten vacklade, och när Jäger utur trädgården bar den sanslösa flickan, kände han huru hon allt mer och mer stelnade i hans armar.
*
Källa: Project Runeberg ·