Sida 99
Renskrifvaren
Ett lockande småleende på den döendes läppar kallade författaren till sängen.
»Huru länge man bor himmelen nära, kommer engeln ändå till slut,» sade med svag röst renskrifvaren, i det hans ögon ånyo sökte den fina, djupt sorgsna damen.
»Engel kallar han mig,» ropade hon med ett uttryck, som ej af beskrifvarens penna kan återgifvas; »engel kallar han mig, som förbittrat hela hans lif, förgiftat hans lycka!... Mig, den otacksammaste, den lättsinnigaste bland jordens qvinnor!»
Dervid nedsjönk hon ånyo framför sängen, öfverhöljande den döende med kyssar och tårar.
»Har du inte lidit nog!» hviskade han; »kunde du väl sjelf bestämma öfver ditt öde, stackars min Therese!... Ack ja, min Therese!... Det blef ändå min Therese!... Nog har jag försakat, min älskade, men större än min försakelse är min belöning... Hur många få dö såsom jag nu dör!»
Källa: Project Runeberg ·
