Sida 248
En liten krinolinhistoria
hade, betagen af ångest och fasa, sprungit sin väg. Hans tillstånd kan svårligen beskrifvas, men säkerligen fattas af en hvar, i synnerhet af den som har hustru, det må nu vara med eller utan krinolin.
Så hade han legat en stund, än konvulsiviskt snyftande och än stirrande upp på stearinljuset, som från bordet midt emot kastade sitt matta sken öfver så mycket linne och så mycken sorg, då han hastigt spratt till, reste sig upp och vände lyssnande sitt ansigte mot dörren. Han hade hört steg och röster från personer, som kommit uppför trappan och nu tycktes vara i farstun.
Dörren slogs upp — och in i rummet flög hans hustru lifslefvande, fast drypande af vatten som en svabb.
»Kalle, kära Kalle!» ropade hon, kastande sig i sin mans armar.
»Himlen vare lofvad!» jublade mannen, »du lefver då! Du är då inte död! Hu, hvad du är våt! Men, Sara, min stackars lilla gumma, hur kunde du vilja göra mig en sådan sorg och... Usch, du blöter alldeles ner mig!»
Några främmande personer inträdde i detsamma i rummet, och af dem fick mannen veta, att när hustrun hoppade i sjön, hade de ögonblickligen lagt ut med en båt. Visserligen hade frun genast blifvit tagen af strömmen, men uppehållen af den väldiga krinolinen, som skyddande svälde upp på alla sidor omkring henne, hade hon sakta och med upprätt öfverlif glidit fram på vattenytan,
Källa: Project Runeberg ·