Sida 247
En liten krinolinhistoria
kyparen utan ringaste försyn för mannens lidande ansigte genast gjorde och det med ett eftertryck, som om det snarare gällt en hel- än en halfbutelj. Den olycklige klagade ej. Kanske tog han det för ett rättvist straff af den eviga försynen. Han kom blott med något ökad fart vidare framåt på samma gata och upp i ett annat hus samt in i ett stort rum, uppfyldt af ofantliga lärftstycken, öfver hvilka han kastade sig framstupa, ett rof för den grymmaste förtviflan.
Orsaken till denna sorgliga tilldragelse vi här berättat var följande. Mannen, handlande från Norrland, hade nyligen kommit till Stockholm med ett större parti lärfter och en ung hustru, hvilken liksom han tillförene icke varit i hufvudstaden. Ute i affärer hela dagen, hade han om aftonen kommit hem för att följa sin hustru på spektaklet. Men äfven hon hade under tiden varit ute och bland andra ställen besökt herr Jakobssons modehandel vid Drottninggatan, der hon köpt sig den största och dyrbaraste krinolin hon fick se. I denna rustning väntade hon sin man, hvilken stod gapande och liksom fallen från skyarna, när han fick se sin eljest så smärta och okonstlade maka uti denna i hans ögon så vanställande toalett, hvilken ännu ej hunnit till den aflägsna trakt af Norrland han bebodde. Han frågade först sin äkta hälft, om hon var tokig; men hon förklarade bestämdt, att hon bland andra köpmansfruar icke behöfde se ut som »ett tunnbröd bland limpor», såsom hennes ord föllo. Mannen, hvars vrede icke blidkades deraf att den fördömda krinolinen kostat lika mycket som ett helt lärftstycke på sextio alnar, befalde sin hustru att genast aftaga den, och när hon vägrade det, försökte han göra det sjelf. Men med en norrländskas hela kraft försvarade hustrun den franska modejournalen och hela sitt köns älsklingsplagg. Följden af ordvexlingen och striden blef, att hustrun rusade på dörren, förklarande att hon skulle gå i sjön från alltsammans, utom från krinolinen, den hon, efter hvad vi sett, också hade på sig när hon hoppade i vattnet. Detta var orsaken till katastrofen, och man vet hur litet ofta behöfves för att åstadkomma en sådan.
Nu låg den arme mannen på sina lärftstycken, förbannande Stockholm med dess qvinnor och dårskaper, förbannande sig sjelf som, i stället för ett söka rädda sin maka,
Källa: Project Runeberg ·