Sida 221
Barnhusbarnen.
års äktenskap, ett år af sällhet, förlorade jag genom döden både henne och vårt späda barn. Jag förblef enkling; det slag som drabbat mig var för hårdt att jag skulle vilja utsätta mig för ett nytt. Men, som ni ser, skaffade jag mig ersättning i er, och min plan var att förena edra öden för ett helt lif, i fall I kunnen älska hvarandra, och det bör inte bli så svårt, tycker jag.»
Dervid slöt den ädle gubben de unga tu till sitt bröst, kysste dem på pannan och sköt dem sedan till hvarann. Sjelf gick han till fönstret och blickade ut i rymden. Öfver hans kind perlade en tår så klar, att himlen kunde spegla sig i den.
Källa: Project Runeberg ·