Sida 220
Barnhusbarnen.
»Välkommen, kära Edvard G**,» helsade gubben, ty medelåldersmannen var gubbe nu, »jag får presentera dig för mamsell Hilda L**, som i går anlände till Stockholm... Sätt dig nu, Edvard, på min andra sida... Jag har för hvardera af er, mina barn, en historia att berätta, och den måste ni skänka er odelade uppmärksamhet.»
Sedan Edvard intagit den honom anvisade platsen på soffan, vände sig gubben först till den unga flickan och berättade för henne — hvad? Ingenting annat än Edvards historia, om huru han tagits från Frimurarbarnhuset o. s. v. och hvilket allt läsaren redan känner. Edvard ömsom rodnade och bleknade. Något påkostande kan det väl också vara för en ung, fin kavaljer att höra sig kallas barnhusbarn, och det inför ett ungt, vackert och hvad man kallar bättre fruntimmer.
Sedan den oefterrättlige gubben slutat Edvards historia, vände han sig till denne och berättade, hurusom han en dag äfven varit uppe på Stora barnhuset; huru han der intagits vid åsynen af ett flickebarn, som småleende sträckt mot honom sina armar; huru han tagit detta barn från barnhuset och inackorderat det hos ett barnlöst folk på landet, samt huru denna flicka, som fått den bästa uppfostran, just var den unga dam, hvilken nu satt vid gubbens andra sida.
Under det gubben för Edvard berättade allt detta, lutade den unga flickan sitt ansigte mot den gamles skuldra och fuktade den med tårar, runna ur ett hjerta fullt af oskuld och tacksamhet.
»Der ha ni nu början af edra lefnadsöden,» yttrade gubben, »jag har velat göra er bekanta med dem, icke för att skryta med hvad jag gjort, ty jag är belönad med min egen tillfredsställelse och af den glädje jag erfarit, när jag sett huru ni begge uppväxt och utvecklat er i det goda. Men för att en menniska skall veta hvad hon bör vara här i verlden, är det af vigt att hon vet hvad hon kunnat vara, i fall ej en tillfällighet gifvit hennes lif en lyckligare riktning. I fall nu fåfänga eller högmod, menniskans största fiender, skulle vilja smyga sig in i edra hjertan, så skall minnet af er ungdom förjaga dem, och om någon af er förlorar detta minne, skall den andra eller den förfördelade snart kalla det tillbaka.
»Hvad mig sjelf beträffar,» fortfor gubben, »var jag i min ungdom gift och hade den bästa maka. Men efter ett
Källa: Project Runeberg ·