Sida 190
En gradpasserare
En morgon i början af september företog sig kolera morbus, vårt tidehvarfs hemskaste valkyria, en mönstring med gardet. Hon gick likgiltigt förbi hela led af skäggiga bussar, till dess hon tvärt stannade framför en ung gradpasserare, hvilken stod på flygeln med helsan på kind och lyckan i ögat. Hon valde honom och bäddade ögonblickligen brudsängen i gardets begrafningsplats.
Det är, som läsarinnan finner, en vanlig roman ur lifvet, men de vanliga äro långt ifrån alltid de gladaste. Icke i alla romaner få de älskande hvarandra. Så händer det i diktens, och i verklighetens händer det kanske oftare ändå. Men icke vilja vi skildra den djupa natt, som föll ned öfver så mycket ljust och förhoppningsfullt i den sörjande brudens hjerta. Men hjertats natt, liksom jordens, har nog sitt lilla stjernefäste den också — sin lilla Venusstjerna, som strålar qväll och morgon. Hvem vet hvilka strålar hon sprider, hvad språk hon talar till en bedröfvad själ! Hvem vet om hon icke tröstande försäkrar, att lifvets verklighet icke har något, som i renhet och glans svarar mot den kärlekens dröm man en gång haft i ungdomens och oskuldens dagar!
*
Källa: Project Runeberg ·