Sida 403
XXIX.
STOCKHOLMS VATTENLEDNING
af
F. V. HANSEN.
Kunskap i konsten att anlägga vattenledningar tyckes äfven i vårt land hafva funnits ganska långt tillbaka i tiden. Åtminstone på 1500-talet voro sådana anläggningar kända, att döma af ett 1554 clagtecknadt bref från den på alla områden verksamme konung Gustaf I till hertig Erik angående en »Öffuerlensk watukonstener, benempd Jacob Esseli Härvid synes dock icke hafva varit tal om vattenledningar för städer. Men på 1600-talet hade man hunnit längre, ocli det beträffande själfva hufvudstaden. I riksrådets protokoll för den 10 oktober 1638 läses nämligen: »Vardt ocli omtalt, att handlas skulle niedli Fermin Mazalet om vatukonsts uprättande här i staden, then deriverades i alle lilius, ther till hvar, som liuus åtte, måtte contribuera». Tydligen var här fråga om en fullständig vattenledning med inledningar till husen, något som vittnar om en anmärkningsvärd framsynthet hos förslagsställaren. Saken tyckes emellertid hafva förfallit för att först mer än 200 år senare åter på allvar upptagas.
Intill dess den nuvarande vattenledningen anlades, voro stadens invånare hänvisade till de brunnar, som till icke ringa antal funnos upptagna inom dess hank och stör eller i dess närhet. Elers omnämner i sin bok »Stockholm» (1801) såsom offentliga brunnar på Södermalm: torgbrunnen i Brunnsbacken, som »anses för det bästa brunnsvatten i Stockholm; men som vid uppsjö, eller då Saltsjön faller in i Mälaren, blifver mindre välsmakande», trenne brunnar på »Adolph Friedrichs torg», en på Björngårds-brunnsgatan och en på Nytorget. I staden inom broarna beskrifver han brunnen på Stortorget, som var gräfcl »till ett med Mälar horizonten svarande djup», Tyska brunnen, som år 1787 förbättrades och öfverbyggdes på brandförsäkringskontorets bekostnad ocli hvars vatten af professor Bergius i hans »Afhandling om Stockholms brunnar» af år 1759 anses vara n:r 3 i
Källa: Project Runeberg ·
