Svensk Läraretidning: 1894

N:r 42

SVENSK LÄRARETIDNING.

535

sekvens och i ett negativt tillvägagående. Det är nämligen genom att hos barnet uppkalla de inneboende goda anlagen till strid emot de onda, som dessa senare så småningom förlora i styrka. Men detta sker icke genom att för barnet uppställa en mängd förbud att göra det eller det utan i stället genom att medels lämpliga befallningar och föreskrifter likasom utpeka det rättas och godas väg. Om den lag, läraren stiftar för sina lärjungar, hufvudsakligen utgöres af förbud, afses därmed visserligen en strid mot det ondas utöfvan-de, men då härvid de inneboende goda anlagen icke eggats till medverkan, förblifva dessa slumrande, och striden blifver oftast lika resultatlös som förtviflad.

Skolans maktpåliggande uppgift är dock icke löst genom blott detta utpekande af den goda vägen; det största kraftprofvet återstår kanske ännu, det nämligen att uthålligt och utan sidosprång vandra på den sålunda utstakade vägen. Härunder fordras från lärarens sida en orubblig och omutlig konsekvens, som icke låter dagtinga med sig i afseende på fullgörandet af de lagar och föreskrifter, hvilka blifvit gifna till efterrättelse. Detta utgör verkligen ett kraft-prof för uppfostraren, ty här gäller icke blott alt ständigt tillse, det gifna föreskrifter iakttagas, utan äfven att pröfva, huru de följas. Öfvandet uti att oaflåtligt och samvetsgrant fullgöra åligganden är ett uppfostringsmedel af oskattbart men nog ofta förbisedt värde. Det är hufvudsakligen på denna väg, som viljelifvet utvecklas i den rätta riktningen. Genom de goda anlagens uppkallande till lif och genom det ständiga Öfvandet i pliktuppfyllelse bör det godas seger vinnas, så att då vid den unga människans fullständigare utveckling viljan bör få sin fullkomliga frihet, icke alltför grofva misstag må komma att begås i valet mellan det goda och det onda.

Dessa allmänna uttalanden hafva framkallats under bland annat genomläsningen af det föredrag om viljans uppfostran, som vid det elfte allmänna folkskolläraremötet i Göteborg förlidet år hölls af folkskoleinspektören d:r /. M. Ambrosius. Detta föredrag, hvilket förtjänar att läsas och begrundas af både lärare och föräldrar, är nu på Vettergren & Kerbers förlag i Göteborg utgifvet i särtryck till ett pris af 30 öre.

Ur föredraget må till sist anföras följande guldkorn: »Vi begå ofta det felet, att vi gifva barnen, i synnerhet i religiösa och etiska ämnen, en så lärd undervisning, att den snarare kunde passa för vuxna medlemmar af en kyrklig församling än för barn. Då vi klaga, måhända med skäl, att undervisningen bär ringa frukt i lifvet, och att ungdomens vilja, trots alla dessa mödosamma utläggningar, utredningar och förklaringar samt dessa tröttande tillämpningar, visar sig håglös och slapp, när det gäller att göra. hvad plikten bjuder, böra vi icke skjuta skulden allt för mycket på tidsandan eller på föräldrars klemiga uppfostran, utan må vi hellre för vår del rann-

saka oss själfva och bättra, hvad skolan kan hafva felat.» D.

FÖR DAGEN.

Folkskolans uppgift-Till de saker», hvilka blefvo lyckligt och väl expedierade och affärdade vid »Svenska folkskolans vänners» senaste möte i Linköping, hörde icke allenast Sveriges allmänna folkskollärareförening och de svenska allmänna folkskolläraremötena, utan ock något, som kallades »bottenskolehugskottet» och »bottenskole-grillerna», d. ä. den af gamle Comenius först framställda och af samtliga hans stora efterföljare förfäktade tanken om folkskolan såsom den för alla samhällsklasser gemensamma barndomsskolan.

Så om man får sätta tro till hvad tidningen Östgöta Gorrespondenten haft om ifrågavarande möte att berätta.

Vid detsamma - heter det - bröt sig bland folkskolans vänner »med en ej alldeles väntad kraft» en åsikt fram, som var alldeles motsatt nämda af »några teoretiska hufvuden» förfäktade anordning, och det olämpliga i denna blef klart för »hvar och en, som med någorlunda oförvillad blick ser pä verkligheten».

Blefve bottenskolegrillerna förverkligade, framhölls det, skulle folkskolan därigenom afskäras all möjlighet till vidare utveckling och syftet med densamma såsom en verklig folkbildningsanstalt förryckas, och läroverken skulle å sin sida sannolikt komma att dragas med en än större börda af intellektuella odågor än nu.

Detta kan man kalla tankegåtor som duga. Om folkskolan blefve begagnad äfven af de makthafvande och dessa sålunda finge ett rent personligt intresse af hennes förkofran, så skulle därigenom för henne afskäras all möjlighet till vidare utveckling! Om hon blefve en verklig folkskola, d. ä. en nationalskola, så skulle syftet med henne såsom en verklig folkbildningsanstalt förryckas! Och om ingen gosse finge öfvergå till de högre läroverken förr än vid 12-13 års ålder, då han haft tillfälle att i folkskolan pröfva sina studieanlag, så skulle dessa högre läroverk sannolikt komma att dragas med en än större börda af intellektuella odågor än nu!

Huru föga artikelförfattaren i Östgöta Correspondenten bemödat sig om att förskaffa sig kännedom om det ämne han behandlar synes måhända tydligast af hans inledning. Denna lyder sålunda:

Som kändt är, har särskildt bland skollärarekåren grasserat(I) en ej lätt förklarlig sträfvan att göra folkskolan till »bottenskola» för de allmänna läroverken, och som bekant fick denna sträfvan ett, ehuru ganska blygsamt, uttryck i en motion, som väcktes vid senaste riksdagen af Norrköpingsrepresentanten T. Zetter-strand. Denna motion, som af andra kammaren bifölls, afsåg att borttaga inträdespröfningen till läroverkens första klass, så snart den inträdessökande genomgått ett visst stadium af folkskolan. Genom riksdagens beslut, som blef efter första kammarens åsikt, fick emellertid inträdespröfningen kvarstå, och man anhöll endast om sådana förändringar i inträdesfordringarna, att dessa utan vidare förberedelse

skulle kunna fullgöras af »den, hvilken genomgått första årsklassen af fast folkskola litt. A». Därmed är väl att hoppas, att bottenskoleidén åtminstone för närmaste tiden är affärdad af de lagstiftande.

Såsom våra läsare torde erinra sig, är hvarje hufvudpunkt i denna redogörelse fullständigt stridande mot verkligheten:

1) Andra kammaren biföll icke hr Zet-terstrands motion utan ett därifrån mycket afvikande förslag af kammarens första tillfälliga utskott (i hvilket två ledamöter af centralstyrelsen för allmänna folkskollärareföreningen hade säte).

2) Hvarken hr Zetterstrands motion eller andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande eller andra kammarens beslut afsågo att »borttaga inträdespröfningen till läroverkens första klass, så snart den inträdessökande genomgått ett visst stadium af folkskolan». Utskottet och i öfverensstämmelse* därmed andra kammaren yrkade tvärtom uttryckligen, att inträdespröf-ningen skulle kvarstå, men att sådana förändringar i inträdesfordringarna skulle vidtagas, »att dessa utan vidare förberedelse skulle kunna fullgöras af den, hvilken genomgått första årsklassen af fast folkskola litt. A». Första kammarens beslut föranledde häruti ingen annan ändring, än att ur inträdesfordringarna borttogos några ämnen, hvilka förekomma i folkskolans första årsklass, såsom historia, naturkunnighet och sång.

3) Genom riksdagsbeslutet blef »bottenskoleidén» alldeles icke affärdad af representationen, utan tvärtom så till vida erkänd, att äfven enligt första kammarens mening småskolan tillsammans med folk* skolans första årsklass nu vore en fullt dnglig »botten» för allmänna läroverket. Det var således verkligen ett steg framåt som togs, i sig själft visserligen mycket ringa men i principiellt afseende ingalunda utan sin stora betydelse.

*

Enligt samma källa, som vi nu anfört, skall »Svenska folkskolans vänners» möte i Linköping hafva gifvit »uppslag» till en stor reform i vårt skolväsendes allmänna riktning. Och hvarigenom? Jo, svarar Östgöta Correspondenten:

Den grundtanken fick ett kraftigt uttryck af flera talare och under åhörarnes bifall, att skolan i främsta rummet vore till ej för att meddela en större eller mindre mängd kunskaper, utan för att bilda karaktärer, att ingifva de unga aktning för sanning och rätt, för samhällets och samvetets kraf.

Det länder artikelförfattarens hjärta till heder, att han funnit dylika yrkanden anslående. Men det hedrar icke hans pedagogiska insikter, att han i dem trott sig finna ett »uppslag», något som vore ägnadt att rent af inleda ett nytt skede i vår folkundervisnings häfder. Eller finnes det månne från Ystad till Haparanda en enda svensk lärare eller lärarinna, som icke tusen gånger hört och tusen gånger läst den sanningen, att skolan i främsta rummet är till »ej för att meddela en större eller mindre mängd kunskaper, utan för att bilda karaktärer, att ingifva de unga aktning för sanning