Svensk Läraretidning: 1894

N:r 49

SVENSK LÄEAEETIDNING.

625

Oxenstierna författade Stadgan om städernas administration af den 26 december 1619 påbjöds bland annat:

På det ungdomen må till nyttiga konster blifva upptuktad, så vele Vi, att de förnämsta köpstäder, som råd och förmåga hafva, skola upprätta goda räkneskolor. Och hvar icke hemma finnas sådana män, skola de dem utifrån förskrifva, hvilka undervisa och lära ungdomen i räknekonsten och hvad mera som nyttigt är uti köphandeln och det horgerliga lef-vernet, så att ingen skall antagas och hållas för köpsven, som icke lärt att hålla sin köpmansbok och vet därmed rätteligen att umgås.

Ännu längre i samma riktning gick konungen i sitt Påbud om Barns i Jön-kiöping optuchtelse den 28 februari 1625, hvilket är så märkligt, att det väl förtjänar att (med någon modernisering i språkligt afseende) här meddelas:

Vi GUSTAF ADOLF etc. göre veterligt, att eftersom Vi oss särdeles hafva vinnlagt att bringa denna Vår stad Jönköping till en god näring och däruppå gjort mycken omkostnad att här införa åtskilliga handtverk och ämbeten, förmedelst hvilka en ärlig borgersmän sig torfte-ligen och nytteligen kan nära och sitt hushåll ärligen uppehålla, ja, där flit och idkesamhet kommer till, sig äfven rikta och förkofra, och eftersom bland annat den oaktsamhet och vanskötsel, som föräldrarna visa i deras barns uppfödsel, särdeles den lättja de själfva äro uppfödda uti och som särskildt på barnen ärf-ves, befinnes vara det första hindret, som förtager ungdomen att komma till någon rätt för-farenhet vare sig i köphandel eller handtverk, därför hafva Vi godt och hälsosamt funnit att förmedelst denna Vår stadga skaffa häremot bot, i så måtto, att Vi härmed bjude och be-falle alla Våra undersåtar och borgare uti Jönköping, som piltebarn äga eller framdeles bekomma, att de dem, så snart de sina sju år fyllt, genast och utan undskyllan hafva och sätta till en ärlig konst eller ett handtverk, nämligen

först till skolan att där lära läsa och skrifva och så framgent i uppsåt att göra sina barn nyttiga till Guds församlings eller regementets tjänst, hvarom skolmästaren skall vara pliktig föräldrarna i tid att underrätta eller svara dem för skadan, eller

sedan (till det andra) till räknekonsten, bokhålleriet och redelig köpenskap eller

för det tredje till något handtverk eller ämbete.

Hvilken fader, som sina barn, sedan de hafva fyllt sju år, icke således förestår som sagdt är, antingen motvilligt hållande dem till lättja eller af försummelse icke sättande dem strax till någon redlig näringslärdom, han skall först förhöras af borgmästare och råd en gång och, där han sig icke bättrar, stämmas för rådstuf-van och utan någon lindring eller nåd hvar månad barnet så går böta 10 daler till staden, hvarvid den böter med kropp, som ej äger ko.

Och hvilken yngling, som när han sitt sextonde år uppfyllt hafver, icke är så vidt i sina studier kommf n, att man sig om honom något visst hopp göra kan eller då icke står uti lärdom af ett redeligt handtverk, han skall härmed hafva förtappat tredjedelen af all den arfsrätt, som honom är eller kan tillfalla, med mindre än

han sig så högt bättrar, att Vi särskildt finna för godt återställa honom i hans rätt, dock icke i vidare mån än uti de arffall, som efter hans återställelsedag honom tillfalla kunna.

Vi vele fördenskull och bjude härmed strängeligen alla Vare undersåter och borgare uti Jönköping att hörsamligen rätta sig härefter och särskildt Vår ståthållare samt borgmästare och råd, att de här hålla hand öfver och detta vårt påbud utföra och fullfölja med all flit och trohet, underlåtandes det ingalunda, så kärt det hvar och enom är att undfly Vår hämd och vrede.

Liknande bestämmelser utfärdades äfven för andra af Gustaf Adolf nyprivi-legierade eller nyanlagda städer. Hade de i dem anbefallda borgareskolorna »för räknekonsten, bokhålleriet och redelig köpenskap» omfattats med mera allmänt intresse, så hade de ansatser till praktiskt medborgerliga undervisningsanstalter, hvilka under namn af »skrifvaresko-lor» och »räkneskolor» funnos här och där redan före hans tid, vunnit en kraftig utbildning och sannolikt vuxit ut till ett verkligt folkskolesystem, om icke förr så under de år, då Comenius var anställd i det svenska skolväsendets tjänst.

Som sakerna rlu utvecklade sig, kommo dessa borgareskolor emellertid att fortfarande föra ett tynande lif. Läroverkens närmaste målsmän voro biskoparne, af hvilka Johannes Rudbeckius (1581-1646) i Västerås och Laurentius Paulinus (1565-1646) i Strängnäs voro de mest betydande. Båda voro högt bildade och bildningsälskande män samt hafva inlagt synnerliga förtjänster såväl om universitetet som om undervisningsanstalterna i allmänhet. Det första svenska gymnasiet inrättades af Rudbeckius 1623, det andra af Paulinus 1626. För trivialskolorna nitälskade de äfven, likaså för den af prästerskapet och dess biträden meddelade, rent kyrkliga undervisningen. Af helt naturliga skäl kunde däremot de och deras medbröder svårligen i synnerlig grad intressera sig för de af konungen önskade borgareskolorna. Dessa krympte ock nästan genast ihop till en s. k. skrifvareklass eller apologist-klass, ett påhäng till trivialskolorna, afsedt att mottaga sådana lärjungar, som dessa på grund af bristande begåfning måste skjuta ifrån sig.

Tydligen hafva konungen och hans främste pedagogiska rådgifvare, Johan Skytte och Axel Oxenstierna, ganska väl insett, att de hos skolans dittills varande myndigheter ej kunde påräkna något mera brinnande nit för en utveckling af undervisningsväsendet i praktiskt medborgerlig riktning. Det ingick därför ock såsom ett hufvuddrag i hans plan att frigöra läroverket från kyrkans förmynderskap. Enligt beslutet af 1620 skulle en världslig ämbetsman sättas att vara allmän skolinspektör med uppdrag att jämte biskopen sörja för skolornas tarf, hålla förhör, kontrollera lärarnes verksamhet och lärjungarnes framsteg m. m. År 1623 framlade konungen förslag om en allmän öfverstyrelse för skola och

kyrka (»Consistorium generale»), bestående af lika många världsliga som andliga ledamöter. Detta förslag bekämpades på det hetsigaste af biskoparne under den myndige Johannes Rudbeckius ledning och blef därför af konungen, hvilken under pågående krig ej ville stå på spänd fot med sitt prästerskap, tills vidare uppskjutet. Det upptogs, liksom så många andra af konung Gustaf Adolfs planer, sedermera af Axel Oxenstierna såsom ledare af förmyndarestyrelsen, men förföll äfven då, hufvudsakligen genom Rud-beckii motstånd.

*

Nu anförda regeringsåtgärder gifva en allmän föreställning om Gustaf Adolfs åsikter rörande uppfostran och skolväsende. Någon teoretisk framställning häraf har han naturligtvis icke lämnat. Försök hafva visserligen icke saknats att ur vissa allmänna uttryck i af honom utfärdade handlingar framkonstruera bilden af en djupsinnig och framsynt pedagog. I en instruktion för biskop Johannes Bot-vidi i Linköping 1631 anbefaller han denne, att lära ungdomen »känna örter och deras krafter, veta himlens lopp och jordens beskrifning». På grund häraf har man betecknat honom som »den förste reale realisten», den förste som yrkat undervisningens anslutning till den omedelbara åskådningen. Sådana försök kunna vara välmenta men måste ty värr förklaras vara fullständigt ogrundade. Den uppfattning, som man velat tillskrifva honom, hade nämligen långt förut blifvit med stor klarhet och skärpa uttalad af sådana män som Vives (1492-1540), Rabelais (1483-1543), Ramus (1515- 1572), Neander (1525-1595) m. fl. Gustaf Adolfs heder främjas icke genom äflan att gifva honom en annan plats än honom med rätta tillkommer. Han var ingalunda någon pedagogisk tänkare i detta ords egentliga mening. Men han hade öppen blick för de praktiskt skol-politiska uppgifter, som han tog i arf, dels från fadern och farfadern, dels från den bildningsriktning, som under hans uppväxttid var de pedagogiska reformtankarnas förnämsta bärare. Och det

ar ära nog.

Fridtjuv Berg.

FÖR DAGEN.

Gustaf Adolfs-minnet

Vårt lands inbyggare bereda sig i dessa dagar att fira minnet af en man, hvars namn städse varit förbundet med det kristliga kulturarbetet både inom och utom våra landamären. Ett kungligt påbud har manat Sveriges folk att hög-tidlighålla minnet af Gustaf II Adolfs födelse och beledsagat maningen med bland annat följande ord:

Särskildt oförgätlig blifver hans varma kärlek för allt, hvad till undervisning och skolbildning hörde. Hans begynnande arbete på detta fält har förebådat och i