Sida 104
Äfventyr på landsbygden
den andra, men nu hvarken kunde eller borde jag vara overksam åskådare. Jag sökte och fick snart tag uti en hvass sten, med hvilken jag närmade mig de brottande, och började med stenen hacka på den näfve, hvarmed Drufva omslöt knifskaftet, och fortfor dermed till dess bofven, rytande af smärta och raseri, släppte knifven, hvarefter björnen blef fullkomligt herre öfver pantern.
Men nu var redan allt i rörelse på gården, folk skyndade till stället från alla håll, och bland dem som omgåfvo oss upptäckte jag äfven bokhandlaren i bara linnet, men med bössa i handen. Tjufven, dragen af minst ett dussin händer, släpades från stranden öfver gården och in i förstugan till värdshuset, som snart upptystes af flere ljus.
»Hvad vill man mig?» frågade Drufva. »Hvarför öfver-faller man mig på landsvägen? Hvad har jag gjort för ondt, efter man så här bastar och binder mig?»
»Såg jag inte er hoppa ut genom herr Albergs fönster?» frågade jag, framträdande, »och hörde jag inte er och cr kamrat en stund förut i skogsbacken på andra sidan bron tala om att ni skulle bryta er in hos bokhandlaren för att plundra och mörda eller skära opp bladen, såsom orden föllo?»
»Ha!» ropade Drufva, ånyo spännande i mig sina svarta blickar — dessa blickar som, så ofta jag på scenen utförde banditroller, jag alllid sökte och med mycken framgång lyckades imitera — »ha, jag såg då rätt? Du är då skapad till mitt förderf, din djefla unge! Men en gång ser jag hjertblodet på dig!»
Så ändades mitt första äfventyr på landsbygden. Jag hade på en gång varit förföljande och förföljd, jägare och villebråd.
*
Källa: Project Runeberg ·