Sida 124
Ett epigram och ett glas svagdricka
nitton år, men var stor och stark som en vid tjugufem, och ännu fanns på min kind ingen maskäten blomma.
»Nog passar er figur,» medgaf hon också, »men det återstår allt något mera.»
»Men hvad som återstår vore så lätt att förvärfva, om jag ... om jag blott...»
»Om ni blott?»
»Finge taga några lektioner af er, mamsell Emilie!»
»Af mig? Men jag är knappast mer än elev än och behöfver sjelf taga lektioner.»
»Det är inte möjligt 1» utropade jag, fattande hennes begge händer och tryckande dem till mitt bröst, ty allt började dansa kring för mig.
»Ack, hvad ni är tokig!» yttrade hon, likväl utan att draga tillbaka sina händer.
»Genast ett framsteg!» menade jag; »man måste ju vara litet tokig för att kunna älska.»
»Du yrar, kära gosse!»
»Äfven det hör till genren, och i yrseln vet man aldrig hvad man gör!» utbrast jag och, slående mina armar om hennes lif, tryckte jag en kyss på hennes sköna läppar.
»Fy, ni har druckit punsch!» skrek hon till och ryckte sig lös.
Jag blef i ett ögonblick spik nykter och kände mig ytterst förlägen, kände att jag rodnade djupt.
»Det är Jeans fel,» stammade jag, »det är svagdrickat på Norges Vapen.»
»Ni är ett barn!» anmärkte Emilie med ett hjertligt skratt.
Jag skämdes för min förlägenhet och min rodnad. Och likväl, den som alltid kunnat vara så förlägen, den som alltid kunnat rodna så!
Några dagar derefter reste jag, på det fördelaktigaste rekommenderad af Emilie Högqvist, till Karlstad, der Berg-grenska teatersällskapet då gaf sina representationer.
*
Källa: Project Runeberg ·