Sida 132
Dagsländan
flickan, äfven sedan hon försvunnit. Man möter någon gång här i lifvet väsen, hvilka göra på oss ett intryck som ingenting utplånar. Man vet icke, hvarifrån de komma eller hvarthän de gå. Det är som en andesyn, det är som om en engel gått fram, och man känner inflytandet deraf så länge man lefver.
Jag kunde dock ej i evighet stanna på första trappsteget, utan fortsatte drömmande min väg uppåt. Men ju högre upp jag kom, dess starkare trängde till mina öron ett par karlröster i häftig ordvexling med hvarandra. Det var ett vidrigt afbrott mot hvad jag nyss hört. Uppkommen i förstugan, läste jag på en dörr: »Hofsekter Berggren», och jag knackade på den; men som ingenting annat än den häftiga ordvexlingen hördes inifrån, så öppnade jag dörren och trädde in i rummet, der jag fann hofsekter Berggren i uppretadt tillstånd stående framför en medelålders man med något förstördt utseende.
»Resonnera inte längre, herre!» yttrade hofsektern; »ni är ju redan drucken, fast klockan är bara nio på morgonen.»
»Det är bara förtal, herr hofsekter,» svarade den tilltalade, »jag dricker nästan aldrig.»
»Såå . . . man behöfver bara se på er näsa! Ar det passande för en skådespelare att ha en sådan näsa? Den är som tvinnad af turkiskt garn.»
»Ar min näsa röd? Inte möjligt, herr hofsekter! Jag som bara dricker hvitt portvin.»
»Herre! Ni vill inbilla folk att ni dricker vin. Ni är ju som ni vore spritdränkt alltigenom.»
»Är jag det? Inte under då att alla så gerna tugga på mig.»
»Ut med er, herre!» ropade Berggren, öppnade dörren och visade ut sin oefterrättlige sujett.
Berggren gick af och an på golfvet, liksom för att lugna sitt upprörda sinne. Slutligen tog han en bok från bordet, slog upp ett blad deruti och räckte mig den sedan.
»Läs det der stycket högt, så får jag höra hur herrn säger vers,» tilläde han, i det han satte sig i soffan och med korslagda armar betraktade mig.
Det var en monolog ur Remmers teaterstycken.
Jag läste så godt jag kunde.
»Duger inte!» afbröt mig teaterdirektören; »första vil-koret för att säga rimmad vers är att ej låta rimmet höras.»
Källa: Project Runeberg ·