Berättelser 3. Bilder ur verkligheten. Del 3. En skådespelares äfventyr

»Men om meningen är, att rimmet inte skall höras, hvarför skrifver man då för teatern på rimmad vers?» frågade jag helt enfaldeligen.

»Det tillhör skådespelaren att utjemna alla onaturligheter, vare sig på vers eller prosa,» förklarade Berggren; »ge mig boken och hör på mig.»

Berggren uppläste monologen med sin onekligen klara och öfvade stämma. Men hans bemödande att bortblanda eller dölja rimmet gjorde föredraget mera tvunget än om han tydligt uttalat det, och jag har sett vida större skådespelare än han törna pä samma klippa. En sak måste vara hvad den är, tänker jag, och att göra den annorlunda blir alltid ett fel; och ändå har jag hört detta fel uppgifvas som ett af de mål skådespelaren bör söka upphinna.

«Men klockan är slagen nio,» yttrade Berggren, läggande från sig boken; »jag har repetition på några scener ur Hamlet. Jag har en ny Ophelia att bjuda på, en fader-och moderlös flicka, knappast sjutton år och som aldrig satt sin fot på någon scen, men ändå öfverträftar allt hvad jag sett i den vägen.»

»Ack, det är visst samma unga vackra flicka, som jag mötte i trappan, när jag gick upp till hofsektern . . . Det är då hon som skall debutera som Ophelia?»

»Ja.»

Jag följde min direktör till teatern, der jag fann hela truppen samlad, och blef af direktören presenterad för den. Måhända skulle man egnat mig samma uppmärksamhet som man egnat och egnar hvarje nykommen, men allas ögon tycktes fördjupade i en enda varelse, och jag återsåg henne som jag nyss mött i trappan.

Man repeterade endast de scener, i hvilka Ophelia uppträder. Hamlet och Ophelia tillhöra visserligen det fåtal, som aldrig kunna helt och hållet bortfuskas, icke ens af underhaltiga sujetter, ty de hafva, dessa roller, alla guldets egenskaper. Man må rista deruti så mycket man behagar eller gifva det hvilka vidunderliga former som helst, det förlorar likväl aldrig sitt värde. Men att gifva det en form som fullt motsvarar detta värde, dertill fordras mycket, ja, mer än hvad till och med den utmärktaste konstnär alltid kan komma ut med.

Det var en underbar uppenbarelse, denna unga flicka. Man har ansett snillet bestå af tvänne delar: enfaldens