Sida 140
Min första debut
min figur hade något elektriserande; det kunde ju vara möjligt, att mina vänner och väninnor i salongen velat uppmuntra mig med några applåder. Applåder ja, men skrattet, det der skattet! Det var för mycket godt på en gång, fruktade jag, och närmade mig den ende af mina kamrater, som ännu fanns q var på teatern. Det var just samme aktör, hvilken i min närvaro fick den der skrapan af direktören och som icke ville begripa, hur han kunde få röd näsa af hvitt portvin. Hans namn var Hall.
Herr Hall gick mig till mötes, poetiskt deklamerande följande rader ur Tegnérs poem Konstnären:
»Sänk ej clitt öra ner till pöbelns sorl i dalen!
Från himlen stammar du, ej från den låga jord.
Och döf för hopens skrik i söder och i nord,
Ställ obekymrad fram de höga idealen,
Alltsom dig guden lärt, i marmor eller ord!»
»Men, bäste herr Hall,» afbröt jag honom, »jag blir galen af det här! Upplys mig om hvad allt det här vill säga! Man applåderar ord, de mest prosaiska i verlden och dem icke ens en Almlöf kunde göra något af. Säg mig uppriktigt, som en vän, en far: Är jag föremål för ett afskyvärdt spektakel, eller är det ett verk af några obetänksamma vänner, som ...»
»Unge man!» afbröt mig Hall lika patetiskt, men något medlidsamt; »ni märker då ingenting. Men det är sannt, af alla ting ser ögat minst.»
»Ni lägger mig på halster, säg ut, i himlens namn!»
»Hvad sade ni, när ni kom in på scenen?»
»Hvad jag sade? Det jag skulle säga.»
»Och hur var det ni skulle säga?»
»Det jag sade. Hästarne ä’ sadlade, det står ju så i den välsignade rollen.»
»Men det var just det ni inte sade.»
»Är herrn tokig! Hvad var det då jag sa’?»
»Jo, i stället för att säga: hästarne å’ sadlade, sade ni: sadlarm ä’ hastade, och det med en röst som kunnat taga ned salongskronan.»
»Sadlarne ä’ hastade!» ropade jag och sjönk förkrossad ned på en bänk.
Källa: Project Runeberg ·