Berättelser 3. Bilder ur verkligheten. Del 3. En skådespelares äfventyr

teaterstycke med musik alltigenom. Liksom man, som det heter, »icke kan se skogen för trädens skull,» så kan man icke heller för de många särskilda och på hvarandra utan afbrott följande musikpartierna fatta värdet af det hela. Man borde derför hushålla i det som i annat, och flere af våra största kompositörer, en Mozart t. ex., förstodo också att icke sätta själens smältningsorgan på större prof än de kunna genomgå.

Korteligen, vi gåfvo Gustaf Vasa utan solosångare, körer och orkester. Några af de lättare partierna sjöngos dock så godt sig göra lät. Ett vanns bestämdt derigenom, nemligen att Kellgrens ord icke gingo förlorade för publiken. Vi hade utfört de tre första scenerna och började den fjerde, der teatern föreställer den stora tronsalen på slottet i Stockholm den tiden. Kung Kristian i krona och mantel beträder scenen, omgifven af sitt hof. I parentes må nämnas, att jag gick i spetsen för hofvet med en stor staf i handen, såsom välbestäldt riksdrots, grannt utstyrd, men fullkomligt stum, hvilket ansågs rådligast för mig och var det så kanske äfven för den som innehade embetet i kung Kristians tid. Direktör Berggren utförde sjelf Kristians roll. Han intog tronen och började:

»Se’n mer än sexton år försvunnit I krigets faror och besvär,

Jag af en rättvis liämnd omsider målet hunnit,

Och Sverige under oket är.

Det ädla blod, som från dess hjessa flutit,

Uti mitt säkra våld för evigt lemnat har En svag och sårad kropp, som villigt kedjan drar,

Se’n mot din dolda list han all sin styrka brutit:

Den stolte götens dygd, hans oförskräckta mod,

Hans hat för utländskt kungablod — —»

Man måste medge, att Kristian gör all rättvisa åt »götens dygd», under det han, icke skonande sig sjelf, talar om sin »dolda list». Men knappt hade kung Kristian utsagt orden »utländskt kungablod», förrän tronen hvarpå han satt, antingen till följd af vårdslöshet hos den som hade dekorationens uppställning om hand, eller af någon för häftig rörelse hos honom sjelf, började vackla på estraden och föll bakut med den effekt, att kungen öfver tre förenade riken vände benen i vädret och helt och hållet försvann för hofvets och publikens ögon . . .