Sida 144
Kung Kristians tron och Gustaf Vasas peruk
Publiken i salongen började röra på sig, befarande kanske, liksom hofvet, att kung Kristian brutit halsen af sig. Lyckligtvis blefvo vi snart lugnade i det hänseendet, ty vi hörde kungen utom scenen med stark och ljudelig stämma ropa följande:
»Sa’ jag dig inte, din åsna, att du skulle spika fast tronen,» hvarpå följde ett par smällar, liksom af örfilar, ganska eftertryckliga och fullt värdiga en Kristian tyrann! Snart visade sig hans majestät ånyo på scenen och mottogs af skratt och applåder. Men Berggren var för gammal aktör att icke finna sig i hvad ställning som helst; han kunde förlora balansen, men icke koncepterna. Återtagande hela sin kungliga värdighet, vände han sig till sin° vakt och yttrade, liksom hade det hört till pjesen:
Led hoftapetseraren, som uppstält tronen,
Strax till Stortorget att sitt hufvud mista!
Det är det minsta han förlora kan Kör sitt förräderi. Ja, öfverallt Jug ser förrädare omkring mig smyga,
Och intet hufvud sitter säkert här!»
Dervid kastade han vilda blickar på oss, sitt hof, och kunde nog ha skäl dertill, ty ingen af hans trogna hofmän hade kommit sig för att hjelpa sin konung på benen, och nog märkte han dessutom, att flere än en af oss icke sörjde öfver hans fall. Ehuru historien icke omförmäler någon hoftapetserare bland dem som konspirerade mot Kristian, så trodde säkerligen många bland åskådarne, att tronens fall, såsom ett passande omen för Kristian, hörde till pjesen. Under applåder besteg Kristian åter sin tron, hvilken under tiden blifvit upprest, och han fick nu utan vidare äfventyr sluta sitt stycke, ehuru det stred något mot den mindre fördelaktiga tanke han nyss haft om sitt goda folk:
»I, dannemänners käcka skara,
Som med mitt väldes vidd förökt er äras glans,
Gån att med lekar, sång och dans Er sällhet och mitt lof på denna dag förklara!»
Sången torkade naturligtvis in, men så svängde vi desto lifligare på i en polska och lekte derefter några pantlekar, hvilket allt slog särdeles an.
Källa: Project Runeberg ·