Berättelser 3. Bilder ur verkligheten. Del 3. En skådespelares äfventyr

afton, när han, inropad efter pjesens slut, fick den stora blomsterqvasten, som kastades från salongen in på teatern?»

»Nej.»

»Jo, när han kom ut igen och visade oss sin trofé, sade han: »Ack, om det varit en knippa morötter i stället!» Så sade han, och så står det till med äran, herre.»

Detta var ett sätt att afkyla ärelystnaden, det måste medgifvas.

Jag fortfor emellertid att flitigt besöka mina vänner och gynnare, och det fanns ingen dag, då jag icke uppvaktade den rika och välvilliga enkefrun. Blygsam, som jag den tiden var och, det skall himlen veta, också hade stora skäl att vara, hade jag säkerligen icke så ofta gästat den ädla frun, om icke i hennes hus funnits en dragningskraft, starkare än allt annat. Hon hade nämligen ett enda barn, en dotter med namnet Malvina, knappast sjutton år, men »yppig som en mognad ros», för att tala med skalden.

Jag var, såsom jag trots min blygsamhet en och annan gång låtit förstå, en rätt hygglig ungdom, såg hvad man kallar bra ut, var stark och storväxt och hade derjemte åtskilliga små sällskapstalanger: sjöng roliga visor, spelade icke illa klavér; trakterade äfven diverse andra instrument, var mästare i kortkonster och excellerade i s. k. »bondgrin», en talang som, efter hvad jag erfarit, roar både höga och låga; med ett ord, jag var sjelfva trefligheten öfverallt utom på tiljan, der jag var totalt bortkommen både i deklamation och mimik; icke ens mitt »bondgrin» hjelpte mig. Jag försökte detta en gång såsom teaterkungen i Hamlet, men fick för detta prof på min mimiska förmåga plikta två riksdaler, som afdrogos från min veckolön, hvilket den icke tålde vid. Men under alla mina motgångar tröstade jag mig med den tanken, att de större talangerna, liksom de ädlare träden, långsammast utveckla sig.

Men för att återkomma till Malvina, så märkte jag snart att hon, liksom hennes mor, egnade mig den största tillgifvenhet. När jag kom, sprang hon gladt mot mig; vi spelade quatre-mains tillsammans, jag sjöng för henne mina roliga visor, trollade hjerteress ur hennes kortlek, fast hon höll om den med begge händer, och deremellan grinade jag i alla variationer till största uppbyggelse för mitt auditorium och Malvina i synnerhet. Det såg ut som man icke hade någon riktig trefnad utan mig, och blef jag någon