Sida 151
Min kortaste dag
Hon tyckte rätt, ty begge spände vi länge och väl ögonen i hvarann. Nog kände jag igen honom. Det var samme prestman, som i min barndom på Ladugårdslands kyrkogård höll det rosande liktalet öfver procentaren, hvilket väckte sådan skandal, samme man som jag vid samma tillfälle delade saffranskringlorna med. Men att han efter så många år kände igen mig, det var förvånande. Dock, minnets eld slocknar aldrig så länge hämndens ande blåser på den.
Hofpredikanten tog plats i soffan, och jag, som hade repetition på teatern, aflägsnade mig genast, plågad af en dyster aning, hvilken ganska ordentligt slog in. När jag på aftonen besökte räntmästarinnan, blef .den »nära vännen till familjen», såsom man kort förut betitlat mig, artigt, men kallt mottagen. Hvad den gudsmannen sagt om mig, känner jag ej, men troligen hade han utmålat mig som en gudsförnekare ända från barndomen, och jag var för stolt att afge en förklaring, som ingen brydde sig om att fordra af mig. Nog af, jag hörde aldrig ett ord mera af det der förslaget, såg icke så mycket som en nubb af de begge spikhamrarne.
Jag har upptecknat denna dag som min kortaste. Men så såg jag ju sol gå upp och sol gå ner, och det i siamma handvändning.
*
Källa: Project Runeberg ·