Sida 150
Min kortaste dag
egde icke långt från Karlstad. Hvad hon då yttrade skulle kunna fylla en hel sida, men nu minnes jag endast dessa ord:
»Och om ni, min vän, ty ni ser hur hjertligt jag håller af er, blir sådnn som mitt hjerta säger att ni skall bli, då är er framtid betryggad och . . . och äfven ... ert lifs lycka.»
Dervid sökte hennes blick Malvina, och min blick följde hennes. En djup rodnad bredde sig öfver den unga flickans kinder och hennes ögonlock, hvilka tycktes sluta sig tillsammans. Men snart öppnades de, liksom österns purpurtöcken en vårmorgon, och visade en gyllene. strimma, som alltmera vidgades, till dess solen i full glans trädde fram öfver min framtids aflägsna, men ljusnande rymder. 
Ill. J.N.[=Jenny Nyström] Då — då i detsamma knackade det på dörren, och vi reste oss häftigt upp alla tre, ty ingenting är skyggare än lyckan. Dörren öppnades, och in trädde en prestman nära medelåldern, men mycket putsad och siratlig.
»Åh, välkommen, herr kungl. hofpredikant, oändligen välkommen 1» utropade värdinnan, gående mot honom. »Jag får presentera herr Ekström, en nära vän till vår familj, och herr kungl. hofpredikanten Däfvel. . . Men det tycks som herrarne redan kände hvarandra.»
Källa: Project Runeberg ·