Sida 156
»Den heliga Cecilia»
skottet ett nödrop, hvilket genomträngde regnet och stormen, genomisande märg och ben.
»Evige Gud, hvad var det der?» utropade min följe-slagerska.
»Jag fruktar, att djefvulen åtagit sig vokalstämman i den här konserten!» mumlade jag för mig sjelf.
Nu hördes tydligen hästfötter och kärrhjul brådska utför backen rakt ned mot oss. Men aflägset hördes en karlröst skrika:
»Tag fast tjufvarne! Tag fast mördarne, mördarne!»
Ehuru tafatt på scenen, var jag dock i det verkliga lifvet temligen rådig och behöfde sällan lång tid på mig för att fatta ett beslut. Att ett poströfveri blifvit begånget det var utom allt tvifvel; men jag tog äfven för gifvet, att det var poströfvarne som med sitt rof jagade utför backen, och på samma gång hade jag uppgjort min plan att hejda dem.
Jag ryckte ur schäsen min dam, hvilken, oförmögen att yttra ett ord, skälfde som ett fångadt lam; jag sprang med henne tvärs öfver diket och stälde henne invid en gärdes-gård, hvarefter, och sedan jag hviskat henne i örat några lugnande ord, jag hastade upp på vägen igen, fattade hästen vid betslet och svängde honom så, att hans och schäsens sidor vändes mot backen. Derefter stälde jag mig sjelf vid hästens andra sida, hållande honom qvar vid betslet med min venstra hand, men knytande min högra kring en oval tobaksdosa af jernbleck, den jag ryckt upp ur min ficka.
Hästhofvar och kärrhjul närmade sig med vindens hastighet, och nu — nu törnade mot sidan af min schäs ett hästhufvud med den effekt att schäsen vräktes omkull, dragande sin häst med sig i fallet. Men den hästen som törnat mot, störtade på ögonblicket, med den följd att tvänne karlar kastades ur det andra åkdonet och föllo under de rysligaste eder ner på hvar sin sida af kärran.
»Tag fast mördarne, mördarne!» hördes fortfarande lrån backen, men allt närmare och tydligare.
Jag kastade mig genast öfver den ene af de berge karlarne som slungats till marken och gaf honom med min jernskodda knytnäfve ett sådant slag i hufvudet, att han förblef liggande.
Åter en blixt, en ny knall af ett skott, och jag hörde en kula hvina förbi mitt ena öra. Jag såg den andra karlen taga till flykten, men han hann icke ens öfver diket
Källa: Project Runeberg ·