Sida 161
»Den heliga Cecilia»
Det är en erkänd sanning, att morgonsolen aldrig lyser klarare än efter en natt i storm och regn, och det vet jag, att aldrig tillförene hade jag så beundrat hennes strålar, som när hon blickade in i den stilla gästkammaren på Spånga gästgifvaregård.
Jag hade också skenet midt i ögonen, ty jag satt på en pinnsoffa, hvilken stod invid väggen midtemot fönstret. Framför soffan stod ett kaffebord med sitt tillbehör. Soffa, bord och kaffeservis voro väl af den tarfligaste beskaffenhet som låter tänka sig, men likväl tyckte jag mig sitta i Phaetons char vid ett bord af guld med gudars nektarskålar, och jag tyckte att det var Hebe, Olympens älskling, som passade upp. Många morgnar hafva randats sedan den morgonen, men ännu ser jag min Hebe, hur hon sväfvar kring bordet i sin svarta sidenldädning, något snäf efter den tidens mod — ett mod som likväl icke gick ut på att dölja eller bortblanda formernas skönhet; jag ser ännu den lilla livita spetsmössan, ur hvars burr af glänsande blonder några små törnrosknoppar stucko fram, som ur en krans af daggens silfverperlor, innan ännu den hvita dimman, rabatternas tunna slöja, ryckes bort af en nyfiken sol. Och detta något bleka, men så obeskrifligt fina och intagande ansigte, hvilket rörde sig mellan mig och solen, likt en hvit dufva, som, skiftande af röda och blå färger, hvilka endast lånas af mumiens purpur och ögats emalj, utbreder sina vingar, liksom ville hon skydda sin kärleks föremål på jorden.
Det var för mycket — för mycket redan för en konung eller en stor skådespelare. Hur mycket mera då för håboist-sonen, för en teaterelev som, måhända i stället för att uppträda på den höga koturnen, var af ödet dömd att draga utanstöflar på för att icke förkyla fotterna i sufflör-luckan 1
»Vi skola alltid vara tillsammans,» yttrade min Hebe, under det hon slog kaffet i min kopp, »vi skola tänka och studera tillsammans, vi skola gå långt på den bana som blifvit vår lefnads mål, och verlden, när den en dag beundrar vår talang, skall glömma att. . .»
Hon afbröts af en knackning på dörren.
»För all del, släpp ingen inl» ropade hon förskräckt.
Jag var i ett språng vid dörren och kom lagom för att hindra gästgifvaren att klifva in. Hans ärende var att be mig följa sig till länsmannen, som nyss anländt och
Bilder ur verkligheten. III. 11
Källa: Project Runeberg ·