Sida 167
En bal i Kristinehamn för trettio år sedan
när han gjorde sin kur för den sköna Europa. Tystnad! Försigtighet!
Din evigt trogne
Viktor.»
Jag förseglade denna biljett, hvars innehåll då föreföll mig så lyckadt, och skickade den till det hus, hvaruti assessor H** tagit in och som tillhörde en äldre ogift syster till samme assessor. Derefter upptog och skrufvade jag ihop min gamla klarinett, hvilken, efter hvad läsaren torde erinra sig, jag alltid brukade föra med mig ända sedan barndomen. På den tiden var man inte så nogräknad som nu, vare sig i Stockholm eller landsorten, och jag är fullkomligt säker på att man den tiden hade lika roligt. De ökade anspråken hafva den olägenheten med sig, att de ofta försvåra möjligheten af äfven de oskyldigaste nöjen.
Baldags tog jag min klarinett och följde med min nye bror rådmannen till lokalen för balen. Balsalongen, hvilken var på nedre botten i ett temligen oansenligt trähus, föreföll mig något originel. Den hade ursprungligen varit tvänne rum, dem man förenat till ett genom mellanväggens borttagande. Men för att icke beröfva taket dess erforderliga stöd, hade man låtit något af mellanväggen stå qvar vid begge sidorna samt äfven bibehållit den tvärbjelke vid golfvet, på hvilken mellanväggen hade hvilat. Salongen blef följaktligen genom denna tvärbjelke delad i tvänne särskilda hälfter, hvilket borde bli hinderligt för de dansande.
Emellertid samlade sig gäster af begge könen, kraftfulla, trefliga män och vackra, kraftfulla qvinnor, hvarpå Vermland kanske är rikare än de flesta andra landskap. Broder rådmannen gaf tecken till balens öppnande, och jag intog min plats i ett hörn af salongen, uppspelande en angläs, hvilken, liksom promenadpolonäsen nu, förr vanligtvis började balen. Men under det jag spelade, hade jag ögonen omkring mig, utan att kunna upptäcka Cecilia. Deremot märkte jag ett par andra ögon, som oupphörligt fäste sig vid min person. Dessa ögon i all ära, men de tillhörde en äldre, något kort och tjock dam, hvilken jag skulle ha tagit för en äldre fru, om hon icke haft »bart hår» och stora nackaröda bandrosor deruti. Hon skuttade förfärligt i angläsen, men hennes ögon lemnade sällan mig.
Källa: Project Runeberg ·