Sida 168
En bal i Kristinehamn för trettio år sedan
Genast på angläsen följde en vals. Min klarinett framstötte de gällaste nästoner, men de dansande syntes lifvade. Maken till vals såg jag väl aldrig i mina dar. Den der afbalkningen, som jag trodde skulle bli ett hinder för de valsande, betydde icke det ringaste. När kavaljeren och hans dam kommo till bjelken, hvilken låg tvärs öfver golfvet, minst en half aln hög, gjorde de midt under farten och utan att hejda sig ett skutt öfver densamma, och så det ena paret efter det andra. De glada paren hoppade öfver bjelken, liksom vågorna öfver ett klippref. Äfven hon, den korta och tjocka damen, hon med ögonen och de nackaröda bandrosorna, fick tillfälle att visa samma vighet. Förd af en reslig, kraftfull bruksbokhållare — och der behöfdes kraft om någonsin — skuttade äfven hon öfver bjelken, hvarefter hon för hvarje gång riktade sina blickar mot mig, liksom ville hon säga: såg du min fermeté? Jag måste mot min vilja beundra hennes, liksom allas; jag såg att jag var i bråddjupens land.
Efter valsens slut mottog jag från alla håll komplimanger. Herrar och damer omgåfvo mig, tackande mig såsom upphofvet till nöjet. I ett tag fick jag minst tio bröder vid punschbordet. Till denna hyllning bidrog utan tvifvel ryktet om min seger öfver poströfrarne, hvilket redan spridt sig vida omkring. Jag besvarade så godt jag kunde alla dessa artigheter, men jag var tankspridd och nedslagen, ty jag sökte oupphörligen Cecilia och fann henne ej. Jag ämnade just fråga min bror rådmannen efter assessor H**, då jag i detsamma såg denne inträda med vasabandet i knapphålet, men utan dam. Man mottog honom som en notabilitet. Assessorn helsade hjertligt på alla, och när han fick sigte på mig, syntes han visserligen i början något öfverraskad, men snart bemötte han äfven mig med samma vänlighet. Utan att öfvertänka det mer eller mindre grannlaga i saken, bad jag få tala med honom något afsides, hvilket han tillät.
»Herr assessorn har skickat mig femtio riksdaler,» sade jag; »jag kan inte mottaga dem, utan ber vördsammast att få skicka dem tillbaka.»
»Gör det,» svarade han; »men då skickar jag hundra i stället.»
»Äfven dem skickar jag tillbaka.»
Källa: Project Runeberg ·