Berättelser 3. Bilder ur verkligheten. Del 3. En skådespelares äfventyr

mest uppsluppna bland mina kamrater i skolan också blifvit de verksammaste och nyttigaste männen i staten.

Hvad nu »spela opera» särskildt angår, så tror jag nästan, att jag var den förste som i Clara skola införde den dramatiska konsten. Min far, som äfven blåste basun i kungl. hofkapellet, tog mig ofta med sig in i orkestern. Jag hade min plats mellan pukorna och messingsinstrumenten, så att jag väl kan säga, att början af mina teatraliska studier gick med pukor och trumpeter. Derigenom fick jag tidigare än de flesta någon erfarenhet om teatern och var icke sen att meddela den åt mina kamrater. Jag och två andra tertianer slogo en vacker dag våra hufvuden tillsammans och sammanskrefvo en teaterpjes, kallad »Pylax eller den döende hunden». Pjesen hvilade på fullkomligt historisk grund, och historien torde ännu lefva i mångens minne.

En smällkall vinterdag befann sig på den stora skogen Kolmården en major vid gardet, som ärnade sig till Norrköping. Han körde sjell’ sin häst och hade ingen annan med sig än sin trogna starka Newfoundlandshund, hvilken för tillfället hade plats i släden vid sin husbondes fotter, görande tjenst som fotpåse. Just som majoren skulle köra uppför en brantare backe, började hunden morra, och i detsamma hördes en hes basstämma från andra sidan af vägen:

»Gud bevare nådig majorn!»

Majoren stannade sin häst, vände hufvudet åt sidan och blef snart varse en stor groflemmad figur i trasig kavaj och med en slokig hatt i handen.

»Hvad är du för en som känner mig?» frågade majoren.

»Hå kors, nog känner herr majorn igen Blomster n:o 9 vid Ankarcronas kompani,» svarade fotvandraren.

»Jaså, din göker, är det du? Nå, hvad går du här och stryker efter?» frågade majoren.

»Det har gått så bakvändt för mig alltsedan jag slank ur rullorna,» förklarade Blomster; »men nu är jag på väg till nästa gästgifvargård, der jag får arbete hos en hofslagare, ty, som nådig majorn vet, så är jag något hemma i det yrket, fast jag är något illa skodd sjelf.»

Under samtalet fortfor majoren att köra långsamt uppför backen. Blomster följde nära bredvid släden, och hunden, som fortfor att morra, vände oupphörligt sina ögon mot sin husbonde, liksom väntade han på tillåtelse att få komma ur släden.