Sida 170
En bal i Kristinehamn för trettio år sedan
»Jag har funderat, så jag kunnat fundera hjernan ur led,» sade hon; »men säg mig uppriktigt, min unge herre, hvar och när ha vi träffats förut?»
»Jag kan inte erinra mig, att jag förut haft den äran,» svarade jag förvånad.
»Men den der biljetten ni skickade mig på eftermiddagen?»
»Biljetten! Har jag skickat en biljett till ...»
»Till mamsell Cecilia H**!»
»Mamsell Cecilia H**!»
»Javisst, det är jag det; jag är syster till assessorn, som står derborta.»
Jag kände, att jag stelnade från hufvud till fot.
»En besynnerlig biljett!» återtog damen; »men hvad menade ni med Jupiter och oxen?»
»Hopp, nu blir det kadrilj!» ropade min bror rådmannen, fattade mig under armen och drog mig till min plats i hörnet. Man kan tänka sig den af harm och bedröfvelse blandade sinnesstämning, hvarunder jag spelade den gamla kadriljen. Hade jag sjelf liknat mig vid Jupiter i oxhamn, så riktigt bölade jag nu i klarinetten, fullkomligt blind för de brokiga gestalter som ilade förbi mig. Af hvad sedan skedde den aftonen har jag blott ett dunkelt minne, ty i min förtviflan drack jag kopiöst. Dock minnes jag, att min bror rådmannen en gång dansade solo flere hvarf kring salen, sparkande omkring sig med sina jernstiftade skor.
Ill. J. N.[=Jenny Nyström]
Källa: Project Runeberg ·