Sida 178
Också en reskamrat
när man är ung, och för resten hade jag inga lagrar att yfvas öfver. Icke den ende som misstagit sig om sin rätta kallelse, blef jag blott en scenisk utilité, aldrig en scenisk talang, men ändå på sätt och vis oumbärlig för teatern. Jag hade någorlunda utvecklat mina musikaliska anlag och var, i brist på bättre, icke sällan kapellmästare för våra tarfliga orkestrar, spelade dessemellan sådana roller som mera fordra figur än aktion, såsom t. ex. konungar som hade litet att säga, följaktligen blott sannt konstitutionella konungar, hvilket också mera öfverensstämde med min politiska ölvertygelse, tack vare min första lärospån hos salig Argus. Såsom älskare på scenen ansågs jag alldeles för stel, men tröstade mig med, att hvad man minst är på teatern, det är man ofta mest i verkligheten och så tvärtom. För öfrigt uppskattades jag som en treflig och ordentlig kamrat samt förblef gerna, sedd hos familjerna i landsorten.
Men huru kom det sig, att jag nu var på väg till Stockholm? Jo, dagen förut hade jag i Vesterås, der vi då som bäst gåfvo våra representationer, bekommit en skrif-velse af följande innehåll:
»Bäste Ekström!
Jag har skrifvit till hofsektern och bedt honom om jullof för er. Min bror Jean, er barndomsvän, vill aldrig stadga sig. Han trifs icke på något ställe och är nu utan kondition, så att jag nödgats taga honom hem till mig, och han gör mig beständiga ledsamheter. Det är ingen annan råd än att låta honom komma till teatern, och jag har just skrifvit till hofsektern, att han ville mottaga honom på försök. Det är möjligt, att han kan bli bra för teatern, ty han har god röst och godt minne och, som han sjelf påstår, en ofantlig böjelse för tragedien. Må han då få följa denna böjelse, bara icke, det himlen förbjude, denna böjelse sträcker sig till tragedien utom scenen. Men då jag icke törs skicka honom ensam till Vesterås, ber jag, att ni, käre Ekström, ville genast resa hit och taga honom med er och vara hans Mentor, ty han har vänskap och förtroende för er. Kom så att ni kan vara julaftonen hos mig, och ni blir mycket, mycket välkommen hos julgröten, julgranen och er vän
Emilie Högqvist.
Stockholm den 19 December 1832.»
Källa: Project Runeberg ·