Sida 181
Också en reskamrat
hjelpt kusken att lugna hästen, närmade jag mig den gula uniformskappan.
»Det är omöjligt att begagna detta ekipage i afton,» sade jag, »men får jag erbjuda er plats i min släde? Det är godt rum, och skjutspojken kan stå bakpå.»
»Jag tackar er mycket, min herre!» svarade en röst, något för vek att tillhöra en militär.
Den gula uniformskappan hviskade till kusken något som jag ej hörde och tog derefter plats i min släde till höger om mig, hvarefter jag fortsatte vägen till staden. Jag sökte börja ett samtal med min oförmodade reskamrat, som fortfarande med största omsorg dolde sitt ansigte; men då han tycktes alltför sparsam på svar, afstod jag snart från försöket. Under hela vägen föreföll han mig mycket tankspridd och drog då och då en suck af samma art som den på Stallmästargården.
Sålunda passerade vi Norrtullsgatan, Drottninggatan och Norrbro. Men vid slutet af bron midt nedanför Lejonbacken höll jag med släden.
»Jag tänker ta mitt logis i Stora Gråmunkegränd,» underrättade jag min reskamrat; »men gerna kör jag min herre hem, bara jag får veta adressen.»
»Nej, jag tackar, jag stiger af här, och ännu en gång tack för er artighet, min herre!» svarade gula uniformskappan, steg ur släden och tryckte något i skjutsgossens hand.
Men vid denna rörelse råkade den gula kragen falla åt sidan, och jag uppsnappade en skymt af ansigtet. Jag-spratt till der jag satt och stirrade länge efter "den gula uniformskappan, som skyndsamt aflägsnade sig uppför Lejonbacken. Skjutsgossen stirrade också, men på en blank specieriksdaler, den han höll i sin hand.
»En förnämare reskamrat kan jag omöjligen få,» sade jag för mig sjelf; »men nästan lika omöjligt en så olycklig och hopplös, som denne tycktes vara.»
*
Källa: Project Runeberg ·