Sida 19
»Pylax eller den döende hunden»
jag genom en dervid fäst tråd kunde sätta i rörelse och hvifta åt hvilken sida jag behagade.
Scenen vid släden började, Blomster visade sig, Pylax morrade, dialogen mellan Blomster och majoren försiggick, Blomster ryckte upp en liten pistolkolf utan pipa och riktade den mot den trogne Pylax.
»PifF, pafF, puffl» smälde Blomster, och den stackars Pylax uppgaf det qvidande läte, som tillhörde situationen.
Men fast Pylax, enligt historien, var dödsskjuten och borde såsom sådan ligga qvar i släden, ansåg jag likväl konsten fordra att icke låta det stanna dervid. Jag hade ju på teatern hört tragediens hjeltar och hjeltinnor, äfven med dolken i hjertat eller det mördande giftet i magen, långa stunder tala de vackraste saker både på vers och prosa; jag hade ju sett operans sångare och sångerskor dö två a tre gånger och ändå hört dem efter den tredje utföra löpningar och drillar, som få lefvande göra efter. Det var något ditåt jag ville göra af min roll.
Jag gjorde, till att börja med, ett skutt ur släden, än på två ben morrande mot Blomster, än på fyra gnällande och kyssande min husbondes hand, hvilket, som jag tror, lockade tårar ur mångas ögon. Derefter började jag hoppa på bänkar, stolar och bord, allt under mina kamraters gränslösa jubel. Slutligen hoppade jag upp i fönstret. Midtemot fönstret var dörren till farstun. Som jag der stod, fattades jag af en ljus idé. Om jag från fönstret kunde i ett enda skutt uppnå dörren, öppna den och försvinna i farstun, hvilken storartad dramatisk effekt skulle ej derigenom åstadkommas !
Jag vågade skuttet och uppnådde dörren men föll —
0 himmel! dödens famn hade varit ljufvare — jag föll midt
1 famnen på tertias lärare, den förfärlige magister Guldbrand, skolungdomens värsta plågoris. Guldbrand högg Pjdax genast i begge öronen. För ett ögonblick nästan stel af fasa, repade jag dock mod och flydde mellan bänkarne. Guldbrand, som endast fått tag i Pylax’ öron, stod en stund med en svart vante i hvardera handen, men snart satte han efter mig det snabbaste han kunde. Jag märkte under språnget, att han nappade efter min svans, hvaruti han, trots den hvita plymen, säkerligen igenkände rottingen, älsklingsinstrumentet för hans verksamhet som lärare. Men jag drog svansen åt mig så godt jag kunde och fortfor att fly.
Källa: Project Runeberg ·