Berättelser 3. Bilder ur verkligheten. Del 3. En skådespelares äfventyr

Vid rollfördelningen i skolan blef man snart ense om dem som skulle spela Blomsters och gardesmajorens roller. Den längste och starkaste gossen fick den förra, och till den senare utsågs den spensligaste och vackraste. Men när Pylax’ roll kom på tapeten, så ville alla ha den, emedan enhvar trodde sig kunna fylla detta maktpåliggande parti. Förgäfves sökte jag, som äfven aspirerade samma roll, öfver-tyga mina kamrater att dertill fordrades vida större teatervana, än någon af dem kunde besitta. Efter många dispyter beslöts, att enhvar skulle aflägga prof på sin förmåga i den vägen, och efter skoltimmens slut stormade hela klassen ned till en bakgård vid Lilla Vattugränd, der man genast började profva, den ene efter den andre. Men det var som om en flock grisar kommit tillsammans. Jag lät dem hållas, jag, viss om segern. Jag hade för mycket varit tillsammans med gardets musikelever för att icke kunna en hel hop märkvärdiga konster. Jag kunde hvissla så, att det lät som en piccola, jag kunde blåsa klarinett bara med tillhjelp af näsan, och det hade varit en skam att icke kunna härma något så vanligt som hund och katt. Också, när turen kom till mig, uppgaf jag ett skall med sådan natursanning, att hundarne icke blott i grannskapet, utan äfven på andra sidan Clara sjö instämde i mitt solo. Mer kompetenta domare i den saken kunde ej finnas, och Pylax’ roll blef odisputabelt min.

En kamrat hade af sina föräldrar fått löfte, att pjesen skulle få uppföras hemma hos dem, men repetitionerna måste försiggå och försiggingo också i skolan under frukosttiden. Så kom dagen för generalrepetitionen. En bänk vändes upp och ned med fotterna i vädret. Det var majorens släde. Innanför den ena foten låg jag såsom Pylax vid fotterna på majoren, som satt på den andra. Både majoren och stråtröfvaren hade utstyrt sig så godt de kunde, och det faller af sig sjelft, att jag icke ville vara den sämste, ehuru det var ganska svårt att kostymera sig som en ordentlig Newfoundlandshund. Men ett par stora svarta ullvantar, som tillhörde min far, hade jag fäst en vid hvardera örat på mig, och på detta sätt fick jag genast Pylax’ långa öron. Vidare hade jag längs efter min rygg innanför jackan trädt in en lång rotting, hvars nedre ända jag krökt uppåt, och sedan vid dess spets fäst en hvit plym, som jag tagit ur min fars kask. Sålunda fick jag en 3'pperlig svans, hvilken