Sida 210
Ett spektakel utom ridån
»Kukelikul» gol han slutligen, i det han blickade upp mot salongskronan, den han kanske tog för den uppgående solen.
Detta enkla recitativ belönades med en ny bifallsstorm. Men ingenting är så farligt för nybörjare som ett öfver-drifvet bifall. Man inbillar sig genast vara någonting full-ändadt, man häfver sig, skjuter fram kräfvan och flyger slutligen högre än vingarne bära, och det var just hvad de stackars hönsen gjorde. De flögo som galna både kring scenen och salongen. Två hönor rände rakt in i den kungliga logen, inbillande sig redan vara hofsångerskor, men, jagade derifrån, togo de sin tillflykt upp till femte raden, der de spårlöst försvunno. De som råka i hopens händer, nog vet man hur det går med dem.
Den galnaste var tuppen, men så hade han också varit den mest firade. Liksom örnen höjer sig mot solen, höjde han sig mot teaterkronan, trasslade in sig der bland lamporna och svedde både stjert och vingar. Det var på en gång ömkligt och löjligt att se, huru han sedan flög salongen omkring och anställde hvar han for fram en gruflig förödelse på fruntimrens toaletter, i synnerhet utefter första raden.
Ett nödrop af qvinnor trängde genom salongen, och dertill kom en basröst med de förfärande orden: »Elden är lös! Elden är lös!»
Man vet, hvilken panisk förskräckelse dessa ord åstadkomma, i synnerhet inom murarne af en teater. Folk rusade ut från parterrer och loger, det blef ett hiskligt väsen, och man var döf för förståndigt folks varnande och lugnande ord.
Bland dem som togo sig värst af den allmänna villervallan var hon, mina tankars föremål den aftonen. Hon föll i vanmakt. Ögonblickligen var jag hos henne och bar henne ut i korridoren. Efter stora ansträngningar lyckades det mig att med henne på mina armar bana mig väg genom trängseln ut på gatan. Der sprang jag med min börda mellan de väntande ekipagen och fick slutligen sigte på hennes.
»Generalskan är sjuk!» ropade jag till kusken.
Snart fick jag henne i vagnen, der jag tog plats vid hennes sida, ty jag kunde ju icke lemna henne allena i detta tillstånd. Vagnen satte sig i rörelse. Det töfvade dock ej länge förrän min dam kom sig före igen.
»Men hvar är jag!» yttrade hon svagt; »ah, det var sannt, det var en ryslig afton! Är det du, Fritz?» frågade hon, sökande i mörkret min hand, den hon också fick tag
Källa: Project Runeberg ·