Sida 209
Ett spektakel utom ridån
Emellertid satt jag qvar på källaren under hela första pjesen, betraktande den s. k. teaterströmmen, hvilken mellan akterna gick in och ut; men när den sista brusade sin väg, följde jag med den. Man gaf till efterpjes den täcka operetten Alphyddan af Adam, deruti recettagaren uppträdde i Daniels parti.
Jag inträdde ånyo i min loge. Men oaktadt mina grymma anslag nyss, hade jag icke hjerta att återtaga min plats nära henne. Jag bad derför en af dem, hvilka innehade andra bänken i logen, att byta plats med mig, hvilket också skedde. Det var således endast hattkullen och plymen jag nu fick se, och som den sköna icke en enda gång vände om sitt hufvud, hade jag säkerligen på hela aftonen ej fått återse hennes ansigte, om icke en händelse inträffat, som väl ingen kunnat förutse.
Ridån gick upp, och alla hade sina ögon vända åt scenen, utom jag, som, något beklämd om hjertat och icke så litet drömmande, oupphörligen fixerade den der hatten med blåhvita plymen. Men snart väcktes jag ur min dröm af en skrattsalva' och en applåd, begge alldeles för gälla och stormande för en vanlig scenisk företeelse. Nu riktade äfven jag mina ögon mot scenen, och hvad jag då såg är minnesvärdt.
Det hade nämligen händt, att i den scen, der soldaterna, efter att ha plundrat den unga alpflickans visthus, inrusa med sin fångst, hvaribland äfven några burar med höns, dörren till en af burarne råkat springa upp och der-igenom beredt tillfälle för en tupp och fyra hönor att lemna sin griljerade loge och beträda den kungl. tiljan, öfver-kacklande soldatkören under det lifligaste gestikulerande med vingarne. Det var dessa oväntade artister som publiken på ett så smickrande sätt mottagit.
Men då de icke gerna kunde betraktas annorlunda än som debutanter, hur fullfjädrade de än voro, så var det väl förlåtligt, om de sprungo kring som yra höns. Den enda med någon teatervana var tuppen, ett ståtligt djur med gulbruna fjädrar. Majestätiskt skred han från den ena sidan af teatern till den andra, något på sned kanske, men hade den fina takten att aldrig vända stjerten åt publiken. Ibland stannade han och stod då långa stunden på ett ben, något som ingen dansör gör efter.
Bilder ur verkligheten. III 14
Källa: Project Runeberg ·