Berättelser 3. Bilder ur verkligheten. Del 3. En skådespelares äfventyr

blick. Mcu rådde jag väl för att jag fått min plats så närå henne? Rådde jag för den spetsbofven Fra Diavolos insinuationer mot hennes kön? Och för öfrigt, hvem hade spelat inkognito, hon eller jag? . . .

»Jag mår inte väl, låt oss gå!» hörde jag henne yttra till sitt sällskap.

»Nej, min nådigaste fru,» hviskade jag till henne, »denna gång är det min tur att rymma fältet.»

Och dermed reste jag mig från min plats och lemnade logen.

»Obegripliga varelser!» mumlade jag för mig sjelf, under det jag skyndade utför trappan; »skall då i en qvinnas barm hatet eller föraktet alltid bli kärlekens efterträdare!»

Jag gick in på operakällaren.

På operakällaren, då såsom nu en mötesplats för nästan alla samhällsklasser, träffade jag en ung aktör vid kungl. teatern vid namn Åmansson och med tillnamnet »bofinken», hvarför vet jag ej. Han har icke som konstnär efterlemnat något minne, men väl ett ordspråk som ännu lefver. Då han några år derefter insjuknade i koleran och låg på sitt yttersta, yttrade han till några kamrater som vakade öfver honom: »God natt, gossar, nu tar hin bofinken!» och dermed dog han. Så när som på sin konst kände han hela verlden och kände äfven åtskilligt om generalskan von L**.

»Hon är på sätt och vis förlofvad med grefve Fritz U**.»

»Förlofvad, och på sätt och vis!» upprepade jag suckande.

»Hvad det der låter gudsnådligtl» anmärkte också Amansson; »en ung generaiska, som älskas af en ung löjtnant, är hon att beklaga, hon? Det- är en degradering, som hon väl kan smälta, tänker jag.»

Åmansson hade rätt. Också var det icke öfver henne, utan öfver mig jag suckade. Det föreföll mig, som jag borde haft förmånsrätt framför löjtnanten, och det började förarga mig, att jag för hennes skull gått miste om ett godt spektakel samt en plats på första raden, något som icke alltid stod mig till buds. Vara delikat, när man ingenting har derför! tänkte jag, och så tänker hela verlden. Jag beslöt återtaga min plats, men då visa mig stolt och kall såsom hon. Detta den ena stunden. Den andra deremot ville jag visa henne förtrolighet, småle oförskämdt mot henne, med ett ord, jag visste icke rätt hvad jag ville, glömmande att, näst det att vilja hämnas, är ingenting så uselt som att icke veta på hväd sätt.