Sida 218
De svarta karamellerna
»Nå,» yttrade jag till henne, något stött af det glada uttrycket i hennes ansigte, »den efterhängsne är inte så efterhängsen ändå, eller hur?»
»Det är ju fasligt!» svarade hon, utan att hennes ansigte uttryckte någon fasa; »det är ju fasligt! Alla tro att han tagit lifvet af sig.»
»Nå, hvad tror ni sjelf?»
»Jag? Kors, hvad skall väl jag kunna tro?»
»Hvad tror ni, till att börja med, om de svarta karamellerna i den der ståtliga konfektpåsen ni fick samma afton han för sista gången syntes till?» frågade jag temligen skonslöst, ty hennes likgiltighet föreföll mig ytterst vidrig.
»De svarta karamellerna!» upprepade hon, sprittande till. Derefter slog hon ned ögonen, mumlade några otydliga ord och aflägsnade sig. Hon förstod då åtminstone betydelsen af begrafningskonfekten.
Den olycklige mannen hördes aldrig af. De finnas, som känna för djupt för att kunna lefva.
*
Källa: Project Runeberg ·