Sida 236
En afton i Upsala
icke satt detta i fråga, i fall jag sjelf varit student. Nu för tiden skola sederna vid våra universitet vara betydligt mildare än då. Studenten har blifvit grand-seigneur i stället för gatukämpe, har kollationer hemma hos sig, der det går till som i ordentliga hus, drager sin priffe och finner champagnen lämpligare på steken än på desserten, så har jag hört. Men hvad som vunnits på denna förändrade uppfostringsmetod, det vet jag icke.
Jag sökte bror Jean på källare och schweizerier och frågade, om man sett någon herre med blekt, skrattande ansigte och buteljgrön bonjour med perlemoknappar uti, ty han tyckte mycket om den buteljgröna färgen, bror Jean, och perlemoknappar vurmade han på. Han hade varit öfver-allt och allestädes bjudit öfver lag. Hur mycket pengar han hade på sig, visste jag ej; men mycket kunde det ej vara, emedan syster Emilie visligen lemnat reskassan i min vård. På Åkerstens konditori, den tiden det förnämsta i Upsala, fick jag en obehaglig underrättelse. Åtföljd af en hel flock studenter, hade bror Jean äfven varit der, men lemnat sitt guldur i pant. Detta ur hade han i afskedets stund fått af syster Emilie med en mild varning »att väl använda tiden».
»Det kan jag inte lofva,» hade han då svarat; »men nog skall jag använda uret.»
Finnande med ledsnad, att han alltför tidigt hållit detta löfte, inlöste jag systerns gåfva för trettio riksdaler, hvilka gått åt till champagne, likaledes öfver lag. Just som jag framlade penningarne på disken, hörde jag en röst, som kom från ett inre rum och ljöd bekant, men obehaglig i mina öron. Jag närmade mig dörren till detta rum och tittade in. Några herrar sutto kring ett bord, och bland dem igenkände jag grefven och kommendörkaptenen G**. Jag öfverraskades icke deraf, emedan jag visste att hans resa gällt Upsala; men jag kunde icke utan oro betrakta denne man, ty jag tänkte på marmorbruden.
Jag lemnade konditoriet och ströfvade vidare kring gatorna i hopp om att åtminstone på något ställe återfinna Högqvist. Han hade ingenting mer att pantsätta, om icke rocken med perlemoknapparne, och jag var långt ifrån säker för den. Slutligen kom jag till den delen af staden, som kallas Islandet och ligger utmed Fyrisån. Man hade sagt mig, att äfven der fanns ett mycket besökt värdshus med
Källa: Project Runeberg ·