Sida 237
En afton i Upsala
det betydelsefulla namnet »Förderfvet», och jag beslöt leta mig fram dit.
Trakten blef allt ödsligare. Jag tittade länge fäfängt efter nägon som kunde visa mig vägen till ifrågavarande ställe, och slutligen blef jag varse en i ett hörn stående person, den jag tänkte fråga. Men vid närmare påseende befanns det vara ett bättre klädt fruntimmer, och då jag icke gerna kunde fråga ett sådant efter en krog, allraminst med namnet »Förderfvet», så fortsatte jag min väg framåt och det så mycket hellre, som jag tyckte att den ifrågavarande damen, liksom hade hon blifvit rädd för mig, ögonblickligen lemnade hörnet och skyndade uppåt en gränd. Men då jag af en händelse kom att blicka tillbaka, såg jag ånyo samma person komma från det hörn, hvarvid jag nyss påträffat henne, och skrida rakt ned till ån. Detta väckte först min nyfikenhet och sedan min oro. Jag kastade en blick öfver ån. På några ställen tillfrusen och hvit af snö, var den på andra deremot öppen och svart som natten. Det var till ett af dessa öppna ställen den besynnerliga damen begifvit sig. Jag såg henne under åtbörder af förtviflan vandra af och an vid randen af det svarta djupet. Skyndsamt vände jag om och stod snart vid hennes sida.
»Hvad i himlens namn ärnar ni företaga er!» utbrast jag.
Den okända gaf till ett utrop och stannade sedan framför mig skälfvande och färdig att hvarje ögonblick falla till marken. Jag stödde henne, under det mina blickar granskande öfverforo hennes gestalt. Det var verkligen hon, marmorbruden vid Stora Trädgårdsgatan, flyktingen på landsvägen, den unga olyckliga grefvinnan G**.
Hvad som vidare den aftonen skedde, kan i största korthet angifvas. Jag fick någon del af en historia, som visst icke saknar motstycken inom de s. k. förnäma eller bildade samhällsklasserna. Det finnes dåligheter, lindrigast sagdt, hvilka följa civilisationen, liksom törnet följer rosen, men hvarom den obemärkte, den ringa aktade i sin hydda aldrig drömt.
Något deraf fick jag, som sagdt är, veta, under det jag förde den unga grefvinnan till gästgifvaregården, der jag skaffade henne rum för natten. Hon syntes lugnare, tycktes andas något friare mellan de fyra väggarne af det trånga och illa möblerade gästrum, dit jag fört henne. Det fina bleka ansigtet började purpras och få lif, när jag meddelade
Källa: Project Runeberg ·