Sida 242
General Hård
Så rycktes för andra gången den unga arma qvinnan från mig. Jag insåg, att det inte tjente det ringaste till att protestera mot en laggift mans rättigheter, ehuru det kokade inom mig.
Huru det lyckats honom att spionera ut oss, kan jag omöjligen begripa, och ännu mindre hvarför han, när han kände sin hustrus tillflyktsort, icke genast uppsökt denna, i stället för att i sista ögonblicket så der öppet blottställa sig och henne.
Jag kastade en harmsen blick först på hållkarlen och sedan på uppasserskan, hvilken följt oss ner på gården och betraktade mig med spefulla blickar. Det var synbarligen hon som förrådt oss och förstört vår plan. Jag hoppade in i släden och lemnade gästgifvaregården.
Jag tänkte nu på de sista ord grefvinnan yttrat till mig. Hon hade' nämnt en general Hård, om hvilken jag förr icke hört talas. Påräknade hon ett skydd i denne person? Men om hon det gjort, hvarför hade hon icke förr vändt sig till honom? Det ena föreföll mig lika oförklarligt som det andra, hur än min hjerna bråkade dermed.
I hvad fall som helst måste jag emellertid göra hvad jag kunde. Jag höll med åkdonen midtför Österbergs källare. Jag steg ur min släde, gick till Jeans och flyttade honom i kursläden.
»Rysliga kopparslagare i det lärda Upsala!» var allt hvad han yttrade.
»Ryslig slulnad på sällskap!» mumlade jag vid tanken på den unga vackra grefvinnan, hvilken egentligen bort hafva bror Jeans plats.
Jag gick in på källaren och frågade kyparen, om det fanns någon general Hård i Upsala och om han visste hvar denne bodde. Det fanns verkligen en sådan person i staden, och några minuter derefter höll jag utanför hans port. Klockan var half åtta, och man sade mig, att generalen, som ännu icke var uppstigen, ej tog emot före klockan elfva.
»Jag måste tala med honom genast,» förklarade jag; »det är högst angeläget.»
»Det står då för lifvet?» frågade betjenten.
»Ja, mer än för lifvet,» svarade jag.
Betjenten gick, men återkom efter en kort stund.
»Stig in!» yttrade han.
Källa: Project Runeberg ·