Berättelser 3. Bilder ur verkligheten. Del 3. En skådespelares äfventyr

»Ursäkta att jag ligger, var god sitt ner! Hvem är herrn, och hvad står på?» frågade generalen, ty det var han.

Jag tog plats på en stol närmast dörren och började omtala det äfventyr, som läsaren redan känner, begynnande från och med bröllopsscenen vid Stora Trädgårdsgatan i Stockholm till och med scenen på Upsala gästgifvaregård. Jag fick tala till slut. Generalen lyssnade, utan att afbryta mig.

Under det jag afgaf min berättelse, märkte jag ymnigt med tårar i generalens ögon. En gammal general som gråter måste vara ett undantag, och general Hård var verkligen ett sådant, efter hvad jag sedan fick höra. Han var en af de känsligaste och älskvärdaste gubbar på sin tid. Efter sitt utträde ur krigstjensten hade han egnat sitt lif åt vitterhet och skön konst och ansågs för en Mecenas deruti. I synnerhet betagen i musik, försummade han aldrig någon konsert eller soaré i Upsala, der han tillbragte återstoden af sin lefnad. Man var säker på att finna honom på första bänken i konsertsalen, der han satt med tårar i ögonen från början till slut. Han lärer ha gråtit natt och dag alltsedan han hörde Jenny Lind. Dock skall han icke ha varit lika blöt af sig den tiden han lyssnade till kulornas musik och sjelf hade sin stämma i den konserten.

På min berättelse följde en lång tystnad, hvarunder generalen oafbrutet betraktade mig med sina små fuktiga ögon. Slutligen såg jag honom fatta en ringklocka, hvilken stod på nattbordet vid sängen, och ringa. Betjenten som fört mig in visade sig i dörren.

»Mina kläder, Anderson, jag måste tidigt upp i dag,» yttrade generalen.

Anderson aflägsnade sig. Jag reste mig från stolen och gjorde min af att taga afsked.

»Ni nämnde, min unge herre, att ni är vid Berggrens teater,» yttrade generalen till mig.

»Ja, herr general.»

»Ger man musikpjeser vid Berggrens teater?» frågade han.

»Ja, flere; men våra resurser äro inte stora.»

»Hvilka ger man då?»

»Åhjo, Gubben i Bergsbygden.»

»Såå . . . D’Alayrac har alltid varit en af mina favoriter.»

»Vi ha äfven gifvit Två ord.»

»Godt! Ha ni aldrig uppfört Slottet Montenero?»

» Ofta.»