Berättelser 3. Bilder ur verkligheten. Del 3. En skådespelares äfventyr

ledning af sådana utmärktheter hade obestridligen åtskilliga goda talanger utvecklats. »Många äro kallade, men få utvalda», heter det. Sällan lämpar sig detta språk så bra på något som på teatern.

_ Det var middagstiden en klar sommardag som jag körde in i Söderköping. Jag erinrar mig, att jag dröjde några minuter vid det gamla stenhus, der Sveriges första boktryckeri funnits. Anlagdt 1490J upphäfdes det 1526. Det var för »anstötliga skrifter», heter det. Pressen, en lefvande protest mot allt murket, blir alltid anstötlig för detta. En nagel i ögat på despoterna, är den sjelfva ögat för folken. Det ligger måhända något af lodjur i dess blick; men hur skulle den väl annars kunna genomtränga mörkreti Också är den endast förskräckande för dem som vandra deruti.

Jag hade en bekant i staden, en ung handlande, som ofta besökte Norrköping för att åse våra representationer. I hans sällskap begaf jag mig till östra tullporten, utanför hvilken S:t Ragnhilds källa uppspringer. Anordningarna för badgäster voro den tiden ganska tarfliga. Hvarken det stora badhuset eller käll-salongen voro byggda än. Men på den rymliga öppna platsen voro många grönmålade säten och gungbräden utstälda, och mycket folk vimlade der om hvarandra, herrar och damer i utsökta toaletter. Brist på helsa, öfverflöd på toalett, det ena får hjelpa det andra.

»Hvad är det der för en urang-utang smidd i guld?» frågade jag min vän handlanden, i det jag pekade på en lång drasut till betjent, rikligt öfverlastad med guld-galoner.

»Det är linska baronens betjent,» svarade min vän.

»En finsk baron? Hvad heter han?»

»Cedercreutz, badsejourernas förnämsta lejon. Han skall vara stenrik; åtminstone strör han ut pengar med begge händerna. Han står i spetsen för alla nöjen och är alla damers förtjusning.»

»Ar husbonden finne, så måste betjenten bestämdt vara kosack,» gissade jag.

»Nå, om så vore, så vore det väl i sin ordning,» anmärkte min vän.

»Så borde det åtminstone vara, om rättvisan hade sin gång,» tilläde jag. »Men,» frågade jag, »sedan du nu talat om sejourens lejon, så önskade jag veta något om lejoninnan, generalskan von L**. Jag ser inte henne bland de närvarande.»