Sida 256
Den finske baronen
»Jag håller vad, att hon är ute på promenad med baronen. Det glunkas redan om att de skola bli ett par.»
Måtte hon ha bättre lycka med baroner än med grefvar! önskade jag. Det var då mitt öde att alltid få grefvar och baroner till rivaler.
I detsamma nalkades oss en herre, för hvilken min vän presenterade mig. Det var stadens fiskal.
»Nå, har man inte fått reda på den der plånboken än?» frågade min vän, ställande denna fråga till stadsfiskalen.
»Nej, tyvärr,» svarade denne.
»Man har då förlorat en plånbok här?» yttrade jag.
»Ja, och med den lilla nätta summan af öfver sju hundra riksdaler.»
»Och man misstänker ingen?» frågade min vän.
»Hela verlden misstänker hela verlden,» svarade fiskalen; »när det gäller pengar, går knappast någon fri.»
»Hvem är den olycklige som förlorat?» frågade jag.
»En grosshandlare fråm Göteborg, den der bleke mannen som sitter der borta. Han kan inte gå för gikt. Förlorade han denna lika lätt som han förlorat sin plånbok, så skulle han kanske kunna trösta sig.»
»Ah! Se der ha vi drottningen och kungen!» utbrast min vän handlanden och visade mig ett par, som i detsamma beträdde den allmänna promenaden. Drottningen var mig välbekant. De fem åren hade varit mycket milda mot enke-fru generalskan. De hade gjort hennes kind något fylligare, men deremot på det förr något bleka hyendet lagt en och annan blomma. Hennes ansigte var verkligen blomstrande vackert, trots de trettio åren. Eller var det S:t Ragnhild som förskönat S:t Cecilia? Fruntimmer, äfven om de äro helgon, bruka just inte vara så älskvärda mot hvarandra. Kanske var det också den finske baronen. De skulle ju bli ett par, som det sades, och kärleken föryngrar, som man vet. Jag kastade en mönstrande blick på den finske baronen.
Baronen var en lång mager karl mellan trettio och fyrtio år. Hans ansigte måtte ha varit mycket blekt, innan solen blekte det. Mycket bleka ansigten taga sig också alltid bäst ut om sommaren. Baronens var dock långt ifrån hvad man kallar fult. Panna, näsa och mun voro temligen väl formade, och de djupa mörka ögonen saknade visst icke lif och glans; men det låg i hela hans sätt något skrufvadt, ett märkbart bemödande att hvad man kallar »hålla sig oppe»,
Källa: Project Runeberg ·