Sida 257
Den finske baronen
ett försök att synas förnäm som, när det någon gång misslyckades, lät en skymt af naturlig råhet sticka fram. Men råhet hos en person med börd eller rikedom tages ofta af mången för originalitet, för ett slags genialisk vårdslöshet, som icke sällan vinner beundrare. Hans toalett syntes vårdad. Benkläder och väst af fint svart kaschmir samt en kort bonjour af något ljust dyrbart sommartyg; på hufvudet grå lågkullad kastorhatt, nedanför hvilken visade sig några svarta glänsande lockar, synbarligen mera hårtångens än naturens verk. Han svängde ett ridspö af fin tvinnad messingstråd med förgyld knapp, men han förde det på ett sätt att man lätteligen kunde tro, att han mindre begagnat det för hästländen än för sina egna pantalonger, dem han under konversationen ihärdigt piskade, och när han icke talade, sög han på guldknappen.
»Vet du, jag tycker inte alls om er finske baron,» yttrade jag till min vän handlanden.
»Det der bör du hålla inne med, så framt du vill stå väl hos damerna,» tillrådde denne.
»Se, så obehagligt han sneglar med ögonen 1»
»Och detta säger du om den hvars ögon blixtra som solen, för att tala med det täcka könet!»
»Säg snarare, att de blixtra som eggen på en slipad knif. Ibland blixtra de inte alls. Då är förmodligen knifven hopfäld.»
Generalskan kom, i det hon passerade förbi mig, att vända sitt ansigte åt det ställe der jag stod. Jag helsade mycket artigt, det förstås, beskrifvande med hatten så stor halfcirkel som möjligt. Den nådiga besvarade helsningen artigt, men kallt. Artigheten har sin vinter såväl som sin sommar.
Efter någon stund hörde jag baronen tala. Han befann sig då i sällskap med några herrar, som tycktes egna honom mycken uppmärksamhet.
»Jaså, herr baron spisar aldrig middag före klockan sex?» frågade en af sällskapet.
»Aldrig,» svarade baronen med något finsk brytning; »jag har vant mig vid det under mina resor i Frankrike. Jag blir aldrig hungrig före den tiden, och nu begriper jag inte, hur man kan äta middag före sex. Jag tror nästan, att jag är den enda här i Sverige som dinerar så sent.»
»Kung Carl Johan äter inte. middag förr än sju,» underrättade en annan.
Bilder ur verkligheten. III.
17
Källa: Project Runeberg ·