Sida 25
Västen med perlemoknapparne
dödgräfvarens hufvud sticka upp ur en graf, som han höll pä att gräfva.
»God morgon, herr Svalbom!» helsade jag.
»Morgens!» helsade dödgräfvaren, utan att se upp ur grafven.
»Tycker herr Svalbom om perlemoknappar i västen?» frågade jag, tagande en kortare omväg.
»Sa du en sup i västen eller hvad sa du, din pys?» frågade dödgräfvaren, fortsättande sitt arbete.
»Jag ville bara fråga hvad herr Svalbom tycker om min splitter nya väst, som jag fått på min födelsedag i dag?»
»Fråga den här!» hänvisade mig dödgräfvaren, i det han kastade upp ur grafven en dödskalle, som trillade fram till mina fötter.
»Den här med tillbehör stoppade jag ner för sju år sedan,» förkunnade dödgräfvaren; »det var den största sprätt-hök på sin tid, och säkerligen hade han många flere västar i sin garderob än du har knappar i din väst.»
Jag betraktade dödskallen utan att förskräckas. Jag hade under mina otaliga lekar på kyrkogården, under mina alldagliga språng öfver grafvar och hällar, sett för mycket af dödens rustkammare för att känna någon bäfvan för den. Hvad jag under tiden tänkte om döden, i fall jag ens någonsin tänkte på den, minnes jag nu ej så noga. Kanske ansåg jag det för alldeles nödvändigt, att en mängd men-niskor myllades ner i jorden, på det jag, mina föräldrar och åtskilliga andra, som jag kände och höll af, skulle få så mycket större svängrum på jorden.
I detsamma slog Clara tornur ett slag, det slog två, slog tre. Jag spratt till, jag kom en qvart för sent till skolan. Som en pil flög jag uppför skoltrapporna och in i tertia. Vid mitt inträde uppstod en graflik tystnad i klassen, och allas blickar riktades på min person, men värst från sin kateder glodde Guldbrand på mig.
»Custos, tag fram rottingen!» ljöd hans olycksbådande stämma.
Men oförskräckt närmade jag mig katedern.
»Goda herr magister!» sade jag, »i dag får inte herr magistern slå mig.»
»Häl» stönade Guldbrand, stirrande på mig.
»Jo, jag fyller mina tolf år i dag,» förkunnade jag.
Källa: Project Runeberg ·