Sida 26
Västen med perlemoknapparne
Guldbrand såg på mig som på en fåne. Han räknade inga fridagar i den vägen.
»Min far har blåst för mig på morgonen,» fortfor jag, »och min mor har gett mig den här vackra västen med perlemoknapparne och den här saffransbullen för att traktera mina kamrater med.»
Magistern såg en stund på mig, derefter såg han ned i boken han hade framför sig.
»Sätt dig på din plats,» mumlade han slutligen, men med en sällspord vekhet i rösten.
Jag dröjde ej att intaga min plats.
»Jag begriper inte hvad som gaf mig mod att säga hvad jag nyss sade åt magistern,» yttrade jag till min sidokamrat, Ekman, en för sin flit och sitt älskliga väsen allmänt omtyckt gosse, men som till hela klassens stora bedröfvelse dog ett år derefter.
»Hvad tror du sjelf?» frågade Ekman.
»Det var bestämdt perlemoknapparne i min nya väst,» menade jag.
»Nej, kära Ekström,» förklarade Ekman, »den som gaf dig mod, det var din beskedliga mor, som tittar fram ur hvarje söm, ur hvarje tråd i det der vackra himmelsblå tyget.»
*
Källa: Project Runeberg ·