Sida 272
Några gröna strån
in vid teatern. Hvad ni minst är, det är skådespelare. Men ni är en praktisk man, pålitlig och ordentlig och skulle bättre passa till mycket annat. . . Men hvad har ni i knapphålet? Förebud till Wasaorden kanhända?»
»Ack!» svarade jag, »under vägen hit sökte jag min mors graf och tog dessa strån från den plats, der jag tror att hon hvilar.»
»När dog er mor?»
»För sexton år sedan.»
»Sexton år sedan, och ni besöker ännu hennes graf!» yttrade hon med en tår i ögat; »det är vackert af er, jag håller af er särskildt för det.»
»Och besynnerligt är,» anmärkte jag, »att samma tanke ni nyss behagade yttra, eller att jag minst passade för teatern, rann upp hos mig sjelf, när jag satt på kyrkogården, och det var som hade jag hört min moders röst.»
Emilie betraktade mig länge tigande med ett uttryck af den djupaste rörelse.
»Ah, jag fick ett infall, en idé!» utbrast hon plötsligen, i det hon förde handen till sin panna; »mins ni i vår barndom den der recetten jag lofvade er, men ännu icke gifvit? Hvad säger ni om . . . till exempel om en befattning, "en intendentsbefattning vid något af våra kungliga slott? En sådan är ledig nu, både majorer och ofverstlöjtnanter söka den. Men "tyst! Icke ett ord till mig eller andra förrän . .. Nog af, mycket kan uträttas, när minnet af en mor förenar sig med en systerlig vän, som . . . som snart nog kanske icke heller är annat än ett minne!»
Dervid nickade hon vänligt och försvann.
Jag lemnade Framnäs med bevingade steg och glädje och förhoppning i hjertat. Jag betraktade de gröna stråen i knapphålet. Förut hade jag tyckt, att de sågo så bleka, så dystra ut. Nu syntes de så gröna, så lefvande som om de aldrig lemnat sin tufva.
*
Källa: Project Runeberg ·