Sida 278
Jean Högqvist
kunde sjunga rent och klart, fast han säkerligen under mera än ett helt dygn oupphörligen rucklat, utan att ha njutit en enda minuts sömn.
»Jean,» sade jag, »har du glömt att du skall uppträda i afton å Nya teatern och att du blott har en timmes tid på dig för generalrepetition? Var ordentlig åtminstone för i dag.»
Jean tog ett nytt glas och svarade:
»Det sägs, att på jorden allt vinns genom ordning och flit.
D’ä’ puder, ty jag tror, att allting beror af kredit.
Hur ginge det väl med planeternas rader,
Om de inte hade kredit hos Gud fader?
Ja, solen den står,
Och vår jord kring den går På kredit.»
»Dig vänta guld och lagrar!» skrek jag i hans öra, ty han hade ibland sina ryck, då han var känslig äfven för dessa, i synnerhet när han druckit mycket. Jean tömde ett glas till och svarade:
»Må andra lefva af silt guld, fallera I
Men vi — vi lefva af vår skuld, trallera!»
Och dermed började han och hans kamrater den vildaste dans kring bordet. Då det icke numera stod till att parlamentera, rusade jag in i klungan, fattade Jean om lifvet, lyfte honom upp från golfvet och sprang med honom ur rummet. Detta gick så hastigt, att knappast någon af hans rusiga stallbröder märkte det. Ryckt ur de råa orgiernas trollkrets, var han lätthandterlig som det mildaste barn. Sedan vi rakat och klädt honom, förde jag ner honom i vagnen, och i detsamma generalrepetitionen började på Nya teatern, visade sig Jean Högqvist och var genast inne i sin roll.
Efter repetitionen tog jag honom hem till mig, bäddade ner honom, väckte honom först en timme före aftonens representation och följde honom troget i hans klädloge.
»En sexa om du lyckas,» lofvade jag.
»Två,» tilläde pjesens författare, som stod orolig bredvid.
Jean Högqvist lyckades för två. Han var förträfflig som alltid.
Källa: Project Runeberg ·