Sida 279
Jean Högqvist
Men det stod icke alltid till att bevaka honom. Han mankerade det ena spektaklet efter det andra och måste slutligen afskedas. Länge strök han kring gatorna, utan att någon visste hvar han hade sitt hem. Slutligen skickade, på fleres tillrådan, hans bedröfvade syster honom till Nordamerika, der han fördes långt in i landet. Eländig både till kropp och själ, lemnade han Sverige. Men halftannat år derefter mötte jag honom, till min obeskrifliga öfver-raskning, på Regeringsgatan i Stockholm. Han var sig lik.
»Jag är berest,» sade han, »jag har till fots genomvandrat ofantliga sträckor och gifvit gästroller, förstås på svenska, i öfver hundra amerikanska städer; jag har i Amerika infört den svenska dramatiken. En gång höll jag på att bli skalperad af rödskinnen, men jag räddade mig genom Frans Moors monolog i sista akten: jag vände ut och in på ögonen, så att hela packet tog till flykten. Hvilken triumf för konsten 1 . . . Såsom lätt matros halade jag mig öfver till Sverige igen.»
»Nå, hvad tänker du nu taga dig till, stackars Jean?» frågade jag..
»Jag vill skaffa mig respengar. Jag tänker uppträda som indiansk höfding, kopparfärgad och talande Amerikas urspråk. Det bör lyckas, tycker jag.»
»Utan tvifvel. Men du talar om att resa. Hvart reser du då?»
»Till Italien, till Turin, till syster Emilies graf!» svarade han med vek stämma och aflägsnade sig med böjdt hufvud.
Han reste, men kom ej längre än till Vestervik, der han dog. Han fick ej förverkliga sin bästa, sin renaste tanke.
*
Källa: Project Runeberg ·