Berättelser 3. Bilder ur verkligheten. Del 3. En skådespelares äfventyr

Lycklig, skulle hon varit den mest förtjusande, ty lyckan är qvinnans poesi.

Jag stod i största förbindelse hos begge dessa ädla damer. De voro mina ifrigaste beskyddarinnor, de hade gjort allt för att, såsom det heter, draga fram sin skydds-ling och bereda honom tillfälle att visa sig till sin fördel. Liksom den gamla grefvinnan hade drottningens hela öra, hade den unga sin tants, så att hon egentligen var upp-hofvet till min lycka. Den tillgifvenhet och vänskap, hon visade mig och som naturligtvis egde sin grund i händelser från en förfluten tid, hade småningom öfvergått till en förtrolighet, visserligen smickrande för min lilla fåfänga, men på samma gång — jag kan väl säga det — vådlig för mitt lugn. Att dagligen vistas i närheten af detta ljufva, intagande väsen, utan att känna hela sin själ dragen dertill, var omöjligt. Ditintills hade jag dock aktat mig för att ge någon den ringaste aning om hvad som föregick i mitt inre.

Men återvändom till den lilla båten eller, rättare, stigom ur den, ty den låg redan vid land. De begge damerna, den äldre vid den yngres arm, lemnade stranden, medan jag blef något efter, sysselsatt som jag var med att uppsamla snäckor, passande till ett perlband åt fröken Lilli, som sprang omkring mig, otåligt ryckande mig i rocken. Vid början af den korta allé, som leder till slottet, såg jag de begge damerna stanna och hörde den äldre ropa mig. Jag skyndade till henne.

»Min bäste hofintendent,» började hofmästarinnan, »ni anar inte hvad jag och min niéce nu sysselsätta oss med, och likväl är det något som fruntimmer gerna tala om, jag menar förlofningar och giftermål. Det förundrar oss, att en ung rangerad man som ni, ännu inte skaffat sig en liten fru i sitt hus, inte sökt en stjerna för sitt lifs horisont, såsom poeterna kalla det.»

»Ackl» svarade jag obetänksamt, »just derför att det är en stjerna jag söker och såsom sådan omöjlig att uppnå, har jag afstått från alla bemödanden.»

Min blick kom dervid att ila förbi den unga grefvinnan. Jag märkte, att hennes ögon i samma stund mulnade till, och jag erfor inom mig det obehag, som aMtid följer en öfverilning.

»Omöjligt att uppnåI» upprepade den gamla grefvinnan; »vet ni, min gode vän, jag känner rätt många söta flickor,