Sida 35
Emilie Högqvist
EMILIE HÖGQVIST.
35
tillflöt vårt bolag, och icke en roll fick jag. Jag sökte en afton under en representation tränga mig in på teatern och fick se baksidan af min skog, men blef utkörd såsom icke hörande till »konstnärerna»; jag sökte tränga mig in i salongen och fick se framsidan af min skog, men blef utkörd såsom den der icke hade biljett. Icke ens en fribiljett skickade han oss, den bedragaren. Man kan föreställa sig mitt lidande. Bolaget ville ha igen sin skog eller också sina skorpor tillbaka. Jag förmådde hvarken det ena eller det andra.
En förmiddag efter skoltimmens slut rusade jag i min förtvifkn till Westergrens teater. Jag fann honom och hans trupp i bagarstugan klädda som röfvare, ty man repeterade »Victor eller skogsbarnet». Jag rasade som en furie och fordrade tillbaka min skog och min himmel.
»Din skog och din himmel!» hånade Westergren; »hvar äro de? I månen eller i nattmössan?»
Jag kastade en blick på skogsdekorationen, som just då var uppstäld, men tog af bestörtning ett steg tillbaka, när jag upptäckte på mina trän klumpar af ljusockra, som skulle föreställa äpplen och päron, och jag blef icke mindre förbluffad, när jag såg, huru man på min klara blå himmel med hvit limlärg dragit tjocka bågformiga streck, som skulle föreställa skyar.
»Usling!» ropade jag; »du har kluddat ner både skog och himmel!»
»Jag har af dina lumpna granar gjort de vackraste fruktträn,» svarade Westergren; »och vet du inte, din slaser, att det brukas skyar på himlen?»
Jag var nästan mållös af harm, och mina ögon fylldes med tårar.
»Men,» hördes från sidan en ljuf flickröst, »men om nu gossen der rår om dekorationerna, så är det väl rätt att han får igen dem eller också får betaldt för dem.»
Jag vände mitt ansigte åt det håll hvarifrån rösten hördes och blef varse en flicka af ungefär samma ålder som jag. Hon var ovanligt lång, mager och blek, men hade det vackraste bruna hår och de klaraste blå ögon. Hon var klädd i silfverskir och hade en röd sammets-tock med guldgaloner i handen; men både silfret och guldet voro illa medfarna af tiden.
»Visst tänker jag betala honom, kära Emilie, bara han bär sig åt som folk,» förklarade Westergren. »Nå, hvad begär du för din skog?»
Källa: Project Runeberg ·